Det svåraste av allt

 ... visar sig vara tre ynka meningar. Tre! Efter att ha plitat ihop drygt 80 000 ord visar sig formuleringen av tre meningar - som ska stå på bokens baksida - vara de absolut mest svettgenererande. Ja, nu blev det ju förstås inte tre meningar utan fem, men enligt instruktionerna på nätet - "Så här skriver du en baksidestext" - är tre meningar optimalt när du ska beskriva din roman.

Själv tänker jag att hur i hel... Tre meningar?! Hur många ord får var och en av dessa innehålla - femtio? Nej, jag vet, jag fattar! Det ska vara kort och snärtigt och locka till läsning och även ge en korrekt känsla för romanens innehåll. Jag fattar! Och ändå ... Hur svårt?

Och som om inte det här vore nog ska jag även knåpa ihop en beskrivning av min egen person. Yikes!

Det första som slår mig är hur kul det skulle bli om jag vågade vara hundra procent uppriktig! Det skulle  kunna resultera i något sådant här:

"'Det perfekta livet' har skrivits av X, som lider av grav besluts- och prestationsångest. Därför har det tagit henne nästan femtio år att knåpa ihop den här debutromanen och uppföljaren är planerad till författarens 100-årsdag."

Nej, jag skrev förstås inte så, även om det hade varit roligt.
Men det som gör det här momentet så tufft är att först när jag sätter ihop baksidestexten förstår jag att det är skarpt läge. Nu får jag aldrig mer gå in och pilla, ändra, korrigera eller göra någonting över huvud taget med en text som jag har levt med så länge. Den är utflugen, den har lämnat boet! 

Och ... det värsta av allt: Nu kommer mina ord att spridas för vinden och vem som helst kan plocka upp dem och läsa och kanske flina åt något som fallit bort, ett stavfel som blev kvar och ...

Jag vet! Skamset erkänner jag att det är just DETTA som stör mig mest! Det är väl bara att erkänna att livet är en ständig balansgång mellan tvånget att korrigera grammatik och önskan att ha vänner ...