Under alla mina översättarår (18, för att vara exakt) har jag envist bitit mig fast i mitt hemmaskrivbord och vägrat att åta mig uppdrag som innebär att jag måste lämna min korkek. Vanans makt är oerhörd och blotta åsynen av ett konsultuppdrag, med tider att passa och människor att konfronteras med, har gett mig obehag i form av hjärtklappning och handsvett. Och nej, jag är INTE en asocial individ som har svårt att prata med folk jag inte känner! Inte alls! Jag bara uppskattar min egen lilla vrå och min fullmakt att styra och ställa med min tid och mitt engagemang. Jag kan själv! Jag vill bestämma när och var jag ska jobba! Basta!
För någon vecka sedan frångick jag min inrotade vana och åtog mig ett arbete som språkkonsult ute hos en kund. Folk i min omgivning (läs: min äkta hälft) sa åt mig att det var dags att jag lämnade min komfortzon.
Sagt och gjort. I fredags satt jag för första gången i modern tid på T-banan tillsammans med alla andra morgonpendlare, lite sömnmosig men uppspelt.
I en tyst korridor, med gapande konferensrum och tomma kontorsmoduler, sitter jag och min översättarkollega Per och stångas med en uppdatering av ett administrativt system. Företaget ifråga har tagit sitt förnuft till fånga och anlitat riktiga översättare, för att få ordning på torpet. Per och jag dricker kaffe, äter kakor, norpar Fazerchoklad och har det faktiskt riktigt trevligt. Vi jobbar så att tangentborden glöder och timmarna rusar iväg i expresstågsfart. Och jag - som egentligen inte håller på med sånt där - känner att det är lite trevligt att vara en del av något större. Att ingå i ett sammanhang som inte bara handlar om mig själv.
Man ska aldrig säga aldrig, blir väl kontentan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar