Saker vi saknar

På sistone har jag flera gånger träffat på folk som pratar om Raketost som något de saknar och skulle vilja få tillbaka på hyllorna i livsmedelsbutiken. Och ja, Raketosten var väl för all del trevlig, med sitt snöre som tyvärr, mot slutet av oströret, var vansinnigt smutsigt, kladdigt och snuskigt.



Själv har jag lite andra saker som jag saknar. Till exempel laxmajonnäs.

(Av någon anledning gick det inte att googla fram EN ENDA BILD på laxmajonnästuben! Man anar en konspiration här?)

Jag var i yngre dagar knappast känd för mitt hälsosamma leverne, åtminstone inte matmässigt. Som improvisationsmatlagningens okrönta drottning uppfann jag sådana utsökta maträtter som "Pulvermos med ost", "Delikatessknäckebröd med laxmajonnäs" eller varför inte den väldigt underskattade "Veckochilin", som är en variant av Ulf Lundells veckosoppa. Min gamla gjutjärnsgryta har för alltid en diffus odör av gammal chilikrydda, oavsett vad vi försöker laga i den ...

I den mån jag alls åt bröd var det delikatessknäcke som gällde. De är tunt, dammigt och fastnar i tänderna, men som jag älskade det! Med ett tjockt lager iskallt smör och en generös orm av laxmajonnäs på ... Mmmmm, snålvattnet går till omedelbart!

Sen kan jag ju för all del också ibland tänka att Eterna (müslin) var gott. Dock vet jag inte om det faktiskt var gott, eller om jag köpte när jag flyttat hemifrån helt enkelt för att jag inte fick äta det hemma. Min mamma ansåg att det var skräp - dyrt skräp - och det är förmodligen helt sant.
Jag åt i alla fall med god aptit, men kan  tyvärr inte garantera att inte min astma faktiskt härstammar från det myckna ätandet av dammig Eterna i unga år ...

Associationer del 2

Igår köpte en familjemedlem en möbel från IKEA. Inget konstigt med det, det händer väl mest hela tiden, lite varstans. Men när jag klev in i rummet där möbeln monterades, slogs jag av en sak: Lukten!



När du öppnar ett platt paket från IKEA medföljer en alldeles speciell lukt, som förmodligen är en kombination av nytt trä, klister och plast. Lukten fick mig genast att tänka på när jag som 10-åring fick eget rum med ny säng och nytt skrivbord. Upplevelsen var dubbelbottnad. Dels saknade jag mina bröder, eftersom jag var van att dela rum med dem, och dels var det underbart att få känna sig stor och kunna gå in i rummet och stänga dörren om sig. Det där sista var viktigt; jag kunde välja om jag ville umgås eller ej! Ett väldigt stort steg.
Och allt detta bara för att sonen köpte en hurts som luktade IKEA-möbel ... Visst är det fantastiskt!

Associationsförmågans kraft

Squash är kul, men det är snart 30 år sedan jag spelade squash senast.



På 80-talet spelade jag däremot squash med liv och lust. Under min studietid fick man som student rabatt på lokala rackethallen och där brukade jag och min vän H träffas någon gång i veckan för att banka skiten ur (i hennes fall) alternativt bli bankad skiten ur (i mitt fall) på squashbanan. Jag förlorade 100 gånger av 100 och jag var en fullkomligt värdelös förlorare, då såväl som nu.

Efter matchen brukade vi lägga oss en halvtimme i de oerhört slöa gamla solarierna á 10 kronor polletten. Någon solbränna såg vi aldrig av, men det var ganska skönt att bara ligga där blick stilla och låta musklerna slappna av, och lyssna på Eurythmics Revenge. Alltid samma platta. Än idag, nästan 30 år senare, tänker jag på solarium när jag hör When tomorrow comes. När jag hör Thorn in my side tänker jag på hur jag brutalt väcks ur min halvdvala av en skarp knall som förkunnar att lysrören har stängts av.

Jag var ett stort Annie Lennox-fan, både vad gällde musiken och klädstilen, men hon är för tid och evighet förknippad med ... squash. Spelet, inte grönsaken.

Sitter här och filar

Just det, här filas det på utskick. Här ska det tas nya tag, vändas på stekar och bakas andra bullar. Kanske inte rymdforskning direkt, men nytt och vågat för mig.

Jag är ingen feg person och jag avskyr verkligen att få höra att "jag har gjort så här i 40 år och så ska det baskemej förbli!", men oj vad förvånad jag blev när jag insåg att det var just dit jag var på väg! Jag ville inte att saker och ting skulle förändras. Men samtidigt hade saker och ting redan förändrats intill oigenkännlighet och att då sitta och längta sig tillbaka till för fem år sedan är ju bara korkat!



Fram för nya drömmar, nya mål, ny mening och ny riktning. Kom ihåg, det är aldrig för sent att vända upp och ner på en sten.

Textgranskning rockar!

Fredagen förra veckan ägnade jag åt en heldagskurs i textgranskning. När folk i min närhet himlade med ögonen och flinade rått inför min glittrande entusiasm insåg jag hur världen i stort ser på textgranskning. Torr, torrare, textgranskning ...?

Men nej, nej, nej, de vet inte hur fel de har!



Faktum är att textgranskning inte alls är tråkigt! Att lyssna på när Sara Rösare från Språkkonsulterna dissekerar en text är för oss ordarbetare ungefär - gissar jag - som när fysiker får träffa Fuglesang eller Hawking. Farligt nära ren njutning alltså.



Och jag som just nu står i begrepp att vända upp och ner på ESB Texts samlade kundflora funderar seriöst på att bredda min tjänsteportfölj till att även inbegripa textgranskning. Inte för att jag plötsligt skulle ha upptäckt någon ny och hittills okänd förmåga hos mig själv, utan helt enkelt för att det är textgranskning jag alltid har gjort! Korrläsning? Inte då! Fram till i fredags TRODDE jag att jag korrläste, men det gjorde jag inte alls. Jag är idag till och med tveksam till om jag ens KAN korrläsa en text, för då gäller det nämligen att hålla di små fingrarna i styr och enbart ägna sig åt att rätta rena felaktigheter. Hur många av oss kan säga att det är det vi gör, handen på hjärtat? Någon? Nej, tänkte just det ...

Spöket ibland oss

Det var länge sedan sist och jag trodde nästan att vårt husspöke hade övergivit oss, kanske fått ro i själen och kilat vidare till mer sälla jaktmarker - eller var spöken nu tar vägen när de inte längre spökar.
Under en tid har jag lagt märke till att saker och ting har börjat försvinna. En regnjacka, en sax, bestick ... Eftersom prylarna inte dyker upp igen kan jag liksom inte bevisa för mig själv att det inte bara är jag - eller någon - som är slarvig och dräller bort saker. Men nu är det inte längre någon tvekan!



En morgon i veckan cyklar jag till Eriksdalsbadet för att simma. En avgörande detalj är då att cykelnyckeln finns på plats, vilket jag brukar kontrollera kvällen före. Förra veckan var nyckeln borta och hur jag än letade så hittade jag den inte. Jag letade i nyckelskåpet, ovanpå nyckelskåpet, i väskor, jackor, byxfickor och skor. Ingen nyckel.
När denna veckas morgonsim närmade sig konstaterade jag lite surt att jag skulle behöva gå till simhallen, vilket tar betydligt längre tid än att cykla. Köra bil är inte görligt, eftersom bilköerna gör att det i värsta fall tar längre tid än att gå!

Men så i går morse när jag slentrianmässigt kastade ett öga in i nyckelskåpet ... hängde min cykelnyckel där, prydligt på sin krok!
Jag har intervjuat familjemedlemmar, som samtliga svär dyrt och heligt på att de inte har något med vare sig nyckelns försvinnande eller återkomst att göra. Och själv är jag - än så länge - inte så förvirrad att jag inte vet vad jag gör.

Alltså måste det vara husspöket som har slagit till igen. Detta plus bortsprungen regnjacka etc. samt märkliga företeelser i yngste sonens rum kan bara tolkas som att vårt husspöke är herre på täppan igen. Man håller i hatten ...

Rådjuren, råttorna och fallfrukten

För tillfället har jag ett uppehåll i arbetet som översättare och då sitter jag gärna i köket och skriver i stället för på kontoret. Köket är stort, ljust och har mycket fönster. Genom fönstren ser jag mina inneboende: rådjursfamiljen som mot vår vilja har adopterat oss och innehållet i vår trädgård. De spatserar hemtamt omkring som vore det deras egna ägor och äter beskäftigt både av det halvt nedrasade plommonträdet och av björnbärsbusken, som aldrig riktigt får fart just på grund av att våra objudna gäster är så förtjusta i den ...



Naturligtvis tycker jag inte om att ha rådjuren boende hos mig, men samtidigt är de vackra att se på och det känns på något sätt lite gott att ha dem här. Som att ha kakan och äta den. Bo hyfsat centralt och ändå lite på landet. Så de får hållas. Och med lite tur äter de upp fallfrukten i en takt som gör att deras konkurrenter om godsakerna, de inte fullt lika vackra råttorna, får en mager höst och kanske flyttar någon annanstans. Tänker jag, förhoppningsfullt och väljer att se åt andra hållet när familjen rådjur glufsar i sig floxen.

Onsdagsfundering ... på en torsdag

Ja, jag skrev onsdagsfundering och insåg sedan att det var torsdag. Patetiskt!

Hur som helst, idag har jag en sitta-på-soffan-och-jobba-dag, vilket betyder att jag, när jag kör fast eller när det blir för tyst, kan slå på tv-n och slölyssna/-titta lite samtidigt som jag försöker vara kreativ. Kanske inte världens bästa kreativitetsförhöjande aktivitet, men det fungerar ibland.

Just idag hittade jag "Blåst på konfekten" och jag minns att jag en gång i tiden tyckte att den var vansinnigt rolig. Idag känns den ganska uråldrig, men den har fortfarande sina poänger. Man får lära sig att det är en usel idé att dricka hejdlöst med sprit samtidigt som man äter värktabletter. Duh! Och så får man se Maria ur Sound of Music iförd tidernas värsta kameltå-jeans. Just det där sista var en ganska jobbig upplevelse även när det begav sig, 1979. För mig var Julie Andrews fortfarande en nunna då ...



Nåväl, efter en halvtimmes "Blåst ...", med flitigt intag av konjak och paraplydrinkar (Dudley, inte jag), inser jag att det finns äppeltarte i kylskåpet och att kaffet nog fortfarande är drickbart. Min kreativitetsboost fungerade alltså sådär idag ... Å andra sidan får jag ju en ovanligt trevlig eftermiddagsfika med: