Ett hål i verkligheten

En nog så knepig tid infaller i mellanrummen mellan två arbetsmoment. Särskilt då det krävs lite avstånd mellan det ena och det andra momentet.



(Ja, vilket mellanrum/avstånd är vi ute efter i bilden? Var med i vår spännande tävling - mejla svar till bjorklund@gmail.com.)

Jag har gått igenom den feedback jag fått av mina läsänglar och tänker låta manuset ligga på vänt ett tag innan jag läser igenom alltsammans igen, från början till slut, för att se vad jag fortfarande hakar upp mig på. Det knepiga handlar alltså om vad jag gör i det här mellanrummet. En kan ju bara dricka så många koppar kaffe, liksom ...

Något som jag tycker är både roligt och utmanande är att ta ett tomt papper (tom fil) och bara skriva. Rakt upp och ner, vad som faller en in. Bara harva på utan att gå tillbaka och läsa eller ens korrigera (fast det har jag ju jäkligt svårt att låta bli ...). Viktigt är att inte låta tidsfördrivet förskjuta fokus från huvuduppgiften, då blir den lätt en stoppkloss. Så det får inte blir för kul.



Ja, alltså så kul har jag idag, med andra ord. Roligt men inte för roligt och under tiden lyssnar jag på Bob och tänker att jag totalt hade glömt hur fin röst han egentligen har och jag tackar Akademien för den upptäckten.

Dagens citat: ... to be on your own, with no direction home ...

Ha en god onsdag!

Det här med versionshantering då ...

Assåfanihelsicke!



Så hände då det som a-b-s-o-l-u-t inte fick hända! Jag hade kommit en god bit på väg med att gå igenom kommentarer från en av mina testläsare - den näst sista, märk väl - när jag upptäckte att något var fel. Närmare bestämt var det en liten "socka" som hade smugit sig in, och det var en "socka" som jag noggrant hade raderat redan för ett par veckor sedan. Så varför dök den där jävla "sockan" upp igen, helt plötsligt?



Jag fick alltså backa ett par steg och kontrollera var jag hämtat aktuell fil någonstans. Jodå, den kom från listan över senast använda filer, men där hade minsann en gammal fil smugit sig in. Jag hade använt den där gamla filen för ett par dagar sedan, för att kontrollera en liten detalj och nu ... Faen! Jag har alltså stått och korrigerat en gammal fil! Och dessutom fått till en hel del matnyttiga ändringar som jag inte ville ditcha hur som helst.

Hur gick det då? Jo, ibland är det bra att funktionen "Jämför" finns! Ibland kan jag gå så långt som till att hävda att jag älskar funktionen "Jämför". Nu var det inte svårare än att jag jämförde de två versionerna och skrev in ändringarna i den version jag tänkte utnämna till min nya, senaste, bästa och mest genomtänkta version.

Nu gäller det att märka denna dyrgrip på ett sådant sätt att felet inte upprepas, eller hur? Ett litet datum kanske vore på sin plats. Kanske till och med klockslag, för att vara på den säkra sidan. Metadata är kanske inte bara av ondo ...

Författaryrket - ett sätt att få leka med dockor även i vuxen ålder

Jag funderar ofta på vad det egentligen är som är så lockande med att "skriva böcker", att vara författare. Så länge jag kan minnas har det varit min våta dröm, men varför?


(Jo, våta drömmar kan se ut på flera olika vis och eftersom jag inte hittade någon bra bild till texten så ...)

Som barn fick jag många dockor eftersom det förmodades att små flickor ville ha det. Jag minns däremot inte att jag lekte med dockorna på föreskrivet sätt. Åtminstone inte så ofta. För det mesta handlade det om att jag radade upp dockorna på soffa eller säng och där fick de sitta och se dockiga ut. Stela armar och ben pekande rakt ut, stela guldlockar och stora blå ögon som aldrig blinkade.
Jag gav dockorna namn och i mina ögon hade var och en sin egen personlighet, men att sova med dem i rummet var som att sova under överinseende av en tyst, stirrande folkmassa. Jag har nog egentligen alltid varit lite rädd för dockor och än i dag tycker jag att de är rätt otäcka.



Något som däremot fångade mitt intresse tidigt var det skrivna ordet. I böckernas, novellernas eller serietidningarnas värld kan man förlora sig fullständigt. Bli ett med texten, försvinna in i en annan och i bästa fall väldigt annorlunda värld. En värld där vad som helst kan hända, där du ena dagen är tvätterska i ett medeltida Paris och nästa dag en judisk student under mellankrigstiden i Polen.

Och att själv skriva en berättelse, att skapa en helt egen värld befolkad av påhittade människor och djur, att efter behov hitta på eller modifiera befintliga miljöer är fantastiskt tillfredsställande. Betydligt roligare än att leka med dockor men det handlar nog ändå om samma mekanismer, samma typ av fascination för lekandet, fantasin, för möjligheten att få träda in i en annan värld och kanske lite grann bli en annan person.

Så, gå ut i den vackra oktobersolen och uppfinn nya världar, mina vänner!