När pusselbitar faller på plats

Det går långsamt nu. Oändligt långsamt. Som att klafsa sig fram i ett lerigt kärr. Och tro mig, jag har klafsat mig fram i leriga kärr i mitt liv så jag vet hur det känns.



Varje kapitel består av bilder som egentligen bara finns inuti mitt huvud. En del av de här bilderna är inte kompletta, det saknas lite här och där och jag får liksom inte till någon bra skärpa. Och det är där jag är nu, jag jobbar med att skapa skärpa. Att vässa bilderna till dess de blir tydliga.
För varje liten sådan pusselbit som trillar på rätt plats och gör att bilden blir komplett, gör jag en liten glädjepiruett här vid skrivbordet.



Just så! Så gör jag, när något faller på plats. Ja, du förstår ju själv att det inte blir många sådana per dag ...

Men hur som helst, om jag nu ska ge en statusrapport - vilket var tanken - så går det framåt. Steg för steg, sida för sida. Jag flyttar på saker, jag tar bort saker, jag låter vissa saker byta skepnad helt och hållet och oj, vad det är svårt nu. Det här är nog fjärde omarbetningen, om inte till och med femte - jag har tappat räkningen.



Men hur tungt det än känns ibland så blir resultatet faktiskt lite bättre för varje omarbetning. Storyn renodlas och förfinas och jag tar bara bort det som absolut inte behövs. Eller ... jag hoppas i alla fall att det är det jag gör!

Ibland önskar jag att jag var stridspilot

Ja, eller poliskommissarie, läkare, hjärnkirurg, tandläkare, jurist eller vad fan som helst, bara inte översättare!

Varför? Jo, för om jag varit något av allt det där ovan, så hade jag haft en uppsjö av specialistkunskaper från ett specifikt område att ösa ur som författare. Som översättare kan du självklart en massa saker om språk och om de områden du översätter, men tyvärr handlar det i mitt fall mer om att jag kan lite grann om mycket. Några exempel på kunskaper som jag snappat upp under mina 20 år som facköversättare:

- hur man använder och felsöker en fax/skrivare/kamera/mikrovågsugn/ugn/tv/förstärkare/younameit
- hur man använder en ångugn
- hur man säljer sängar och sängkläder
- hur man utför labbtester på blodplasma (nåja, rent teoretiskt "kunnande" i det fallet, jag skulle aldrig släppa mig lös i ett labb ...)
- hur man testar och optimerar växellådan på en bil (disclaimer - se ovan)
- hur man fotograferar olika typer av motiv medelst digitalkamera
- hur man styckar en ko (jajemen!)
- hur man använder en fingeravtrycksläsare
- hur man beter sig etiskt korrekt på olika företag runtom i världen (faktiskt väldigt intressant läsning)



Ja, på den vägen är det. Inte är väl det kunskap som egentligen går att använda till något när du skriver en skönlitterär bok - i det här fallet en deckare/thriller?

Nej, det jag kan mest om är nog ändå själva språket, det vill säga ord, grammatik, meningsbyggnad och så vidare, men inte går det väl att bygga en roman på det? Fast hur var det han sa nu igen, Lindeman? "Han dog av ett f i huvudet och ett komma i örat". Ja, fan tro't. Det kanske funkar!

Long time no blogginlägg

Jahapp, hela sommaren har passerat och jag har inte lyckats klämma ur mig en enda rad i detta forum. Har jag slutat skriva? Tappat lusten? Är jag "on the edge"? Nej, inte alls! Jag har haft annat för mig, helt enkelt. Jag har ägnat en stor del av sommaren åt träning. Simmat, cyklat och sprungit, närmare bestämt!

Igår genomförde jag mitt livs första olympiska triathlon. Förra året gjorde jag en sprint men nu var det alltså dags för den större utmaningen. Sommarens träning har utförts med ett öga på den 27 augusti och efter hand som datumet har krupit närmare har en känsla av skräckblandad förtjusning smugit sig på.



Det finns många snubbeltrådar i triathlon. En av dem är den där förhatliga våtdräkten som i mitt fall orsakar andnöd och cellskräck och ger en alltför effektiv flytkraft, det vill säga jag ligger nästan och skvimpar ovanpå vattenytan. Förmodligen har jag valt fel dräkt men det är ju så dags att komma på det nu, efter två somrar! Å andra sidan hade jag en helt ok tid, 1500 meter på 40 minuter.



En annan snubbeltråd är cykeln. Många hävdar att de minsann aldrig får ont i häcken, oavsett hur långt de cyklar. Jo men visst, hela sommaren har jag cyklat utan minsta lilla skav och så veckan före tävling - dang! Skinnflådd! Jag kan säga att det var inte särskilt skönt de sista 10K i går!



Tredje snubbeltråden är det faktum att jag helt enkelt inte är "cut out" för att springa efter att jag har cyklat en massa kilometer. Mina ben fungerar inte på det viset och varenda meter är en kamp mot mig själv. Antagligen finns det en diagnos på detta syndrom, som till exempel för dåliga benmuskler eller något, men nu är det gjort och jag ser fram emot en höst med vanlig, sketen njutningslöpning. Det ska bli så underbart!

Ja, och så ska jag ju jobba lite förstås. Har satt igång med ännu en genomgång av alster numero 1. Fått många härliga idéer under sommaren som måste utvecklas och kanske även invecklas en aning. Hoppet lever!