Att våga se sig själv

Det är sant som de säger, att du måste "gräva där du står", "ta av dig själv" och "se in i dig själv" för att kunna skriva på riktigt, skriva så att det känns äkta och levande. Men det är en sak att säga det och en helt annan att göra det! För vad hittar man när man börjar rota, egentligen?



På senare tid har jag upptäckt saker om mig själv som kanske inte direkt har med själva grävandet att göra men som ändå hänger ihop med det. För när jag står (jag står alltid upp och skriver) här vid mitt tangentbord är det lite som att jag klär av mig naken på Sergels torg - ja, typ! - och visar upp mitt innersta till allmän beskådan. Jag måste våga, får inte backa och fega ur trots att det ibland är både smärtsamt och gör mig lite lätt illamående.



Då backar jag tiden och blir åter den jag en gång var. Men vem var jag då? Jag vet att jag var folkskygg, att jag undvek folksamlingar på mer än fyra-fem personer. Jag vet att jag skydde allt som luktade "tjejgäng" eftersom jag aldrig kände mig bekväm eller hemma där. Jag vet att jag tyckte om pinsam, countryinfluerad rock, Bay City Rollers och Abba.
Allt detta har jag motarbetat i hela mitt vuxna liv. Jag har arbetat på att bli en socialt välanpassad person som gillar all möjlig musik - typ opera! - och som gärna hänger med tjejkompisar. Varför i hela friden då? Bara för att! För att det är så oerhört mycket enklare och mer socialt framgångsrikt än motsatsen.

Och nu då? Ja, nu behöver jag det där aviga, inåtvända, navelpillande, socialt missanpassade och då har jag ju en formlig guldgruva att gräva ur, för det är ju egentligen den jag är!



Och faktum är att nu, så här nästan fyra decennier senare, kan jag acceptera den person jag en gång var. Den jag inte ville gå omkring och släpa på utan låste in i en garderob vars nyckel jag kastade bort. Hon är välkommen ut nu och det känns faktiskt ganska bra! Nu kan jag skratta åt det och ärligt säga att jag har förlåtit henne. Hon, den jag var en gång, är så otroligt tjurskallig och tvär att man bara måste älska henne!

Det där med självförtroende

Att som wannabe-debutant knalla runt och prata högt om sina bokmanus kräver galoschhaka. Det vill säga en haka som kan stickas ut, långt. Ibland så långt att folk undrar hur man vågar. Jag vågar visst, brukar jag säga då.

För:



Egentligen är det där med att "våga" inte mycket mer än en undertryckt självbevarelsedrift. Självklart ska man vara rädd om livhanken, men att försöka sig på något som man i slutänden inte klarar av innebär ju i värsta fall inte mycket mer än det, att man inte klarade det. Det man har lärt sig på vägen är däremot ovärderligt!
I bästa fall kan det gå hela vägen i mål och tänk så underbart det blir när Bokförlaget ringer och säger att Jajamensan, det här kan bli något!
Frågan är bara vad som händer med mig då? Vad händer när den enda verkliga barndomsdrömmen jag någonsin har haft går i uppfyllelse? Tanken svindlar!

Jag brukar lyssna på en podcast som heter "Debutera eller dö". Den handlar om just strävan efter att debutera som författare och om arbetet med att ta sig dit. Den innehåller även en hel mängd braiga tips som man kan behöva på vägen.



När jag lyssnar på den kan jag ibland bäva och känna att jag är så oerhört oförberedd och outbildad. Alla som intervjuas i podden har urton olika examina. Det är fil kander och masters i en mängd olika coola ämnen och jag tänker att allt det där säkert behövs för att man över huvud taget ska kunna tänka tanken att få något utgivet. Då brukar jag bli rädd och så måste jag lyssna på Henrik Berggren, exempelvis "Run Andy, Run", för att staga upp mig lite. Sen fortsätter jag skriva. För det vore väl fan ...

Ingenmansland

Det känns lite som att befinna sig i stormens öga. Ja, kanske inte någon Irma direkt, men en mindre sådan. En Irmeline, kanske?



Jag har alltså skrivit igenom hela Nr. 1 ytterligare en gång. Varför? Tja, efter ett antal refuseringar kände jag att det nog finns lite till att squeeza ut ur det här materialet. Några skruvar som kan dras åt ytterligare, några miljöer som kan finmejslas - fast jag är inte bra på det där med miljöer, jag är mer en handlingens kvinna.

Nåväl, nu står jag här och har gjort ännu en grundlig genomarbetning och ... hur känns det?



Alltså det känns faktiskt väldigt bra! Jag gjorde mitt bästa, jag fick ju några stolpskott men annars gick alla bollar dit de skulle.

Skämt åsido, det är lite som att gå igenom en torktumlare och komma ut på andra sidan. Tom i huvudet och med en känsla av handlingsförlamning. Jag har en del frågeställningar kvar som bara min poliskompis kan svara på och innan jag får möjlighet att träffa henne kan jag inte göra så mycket annat ... Eller ja, jag kanske kan börja leta lektör. Skanna marknaden igen. Sist jag skickade till lektör var materialet så långt ifrån färdigt att jag verkligen inte vet varför jag skickade iväg det! Inget annat än pinsamt ...



Eller också kanske jag ska slå mig ner och tänka lite sådär i största allmänhet. Alldeles förutsättningslöst och med målet att komma på hur jag ska bete mig med Nr. 2 som just nu består av 350 sidor hyfsat osorterade ord. Ja, så får det bli!

Vad gör man när det tar tvärstopp?

Vad gör man när idéerna tryter och man bara inte kommer vidare?

Häromdagen nådde jag en punkt där jag helt enkelt inte lyckades hitta rätt tonläge, rätt vinkel. Jag skulle lägga till ett kapitel - en beskrivning som i stället skulle omvandlas till handling, en klassisk "show, don't tell". Enkelt, åtminstone i teorin, men när jag väl satte fingrarna på tangentbordet ville det sig bara inte. Tvärnit!



Igår tröttnade jag på att stå och hovra med fingrarna över tangenterna i väntan på det där första lilla ordet som skulle fungera som en propplösare och få tankarna att börja flöda. Jag tog min anteckningsbok och en trevlig penna och slog mig ner i min väldigt trevliga soffa, med kudde bakom ryggen och en kopp te inom räckhåll. För hand tråcklade jag mig sedan igenom inte mindre än fyra olika sätt att se på problemet, fyra olika typer av infallsvinklar och till slut, nu i eftermiddag, bara satt den där! Jag rusade upp till datorn och tog tjuren vid hornen.

Följde jag då mina handskrivna kråkfötter? Inte alls! I stället hade jag fått loss det som satt i vägen och allt blev bara skitbra! Heureka!

Att behålla fokus

... är svårt! Det räcker med så lite för att ett förlopp ska kantra och du ska förlora själva kärnan i en tankegång. Det räcker med en äcklig kopp kaffe, en tå som möter ett stolsben lite för hastigt, att någon ringer på dörren eller att du måste ringa ett administrativt telefonsamtal. När du är klar, när du har svurit färdigt över kaffe eller ömmande tå eller när du har klarat av besökaren eller telefonsamtalet, kan hela förloppet var som bortblåst!



Just nu förstår jag absolut folk som reser bort när de ska skriva färdigt något, när det är dags för de där sista tillrättaläggandena, när du måste vara klar i huvudet för att kunna se att allt hänger ihop och att du inte har tappat bort någon detalj på vägen. Det är ju så lätt hänt ... Och det är skitsvårt att ha alla detaljer i huvudet! Jag vet att det finns programvara som hjälper till med sådana saker men jag är inte där än. Det är som om jag inte vill jinxa något genom att köpa in "författarprogramvara" eller ens en dator som fungerar som den ska (min gamla översättartröska sjunger inte bara på sista versen, den har fanimig slutat sjunga!). Jag tänker inte göra några investeringar förrän jag vet att "det blir något av det här".



Men om det aldrig blir något? Om jag aldrig hittar en förläggare som tycker att jag är mödan värd, vad gör jag då? Då har jag satsat allt på ett kort - och förlorat? Nja, inte riktigt. De här två senaste åren har varit de mest kreativa, de mest utvecklande och de jobbmässigt roligaste på bra länge. Och översättandet har liksom fått sig en skjuts på köpet, mitt skrivande flyter på betydligt bättre. Hur kommer det sig? Tja, i många år satt jag exempelvis och översatte manualer i olika former och färger - av det blir du ingen särskilt god stilist kan jag säga! Alla ordarbetare borde ta ett sabbatsår lite då och då för att bara njutskriva!

Och nu ska jag försöka ta tag i den där tappade tråden som var anledningen till detta inlägg. Wish me luck!