Jag kände mig positiv och nöjd. För första gången kände jag - ända ner i tårna - att jag var klar på riktigt. Jag hade fått till en början, en mitt och ett slut som kändes genomtänkta och genomförda. Jag hade följt en tanke, en tråd ända till slutet.
Ivrig att få ut till bokförlag satte jag ihop nytt följebrev. Jag skriver alltid om brevet! Följebrevet är det svåraste av allt, det är fanimig svårare än att skriva ett helt bokmanus på 400 sidor!
Den här gången valde jag en lite lättsammare variant. Inga foton, inga omständliga förklaringar, bara en kort synopsis och en kort beskrivning av mig själv. Skickade iväg till sex förlag varav några som jag aldrig skickat till förut. Ett av dessa var jag lite spänd på eftersom det finns i min närhet rent geografiskt.
Ja, det kändes pirrigt. Så döm om min förvåning när jag redan efter tre timmar (!!!) fick svar från det geografiskt närbelägna förlaget! Ett tack men nej tack - och inte ens särskilt ursäktande.
Ridå! Ja, verkligen ... Tre timmar! De kan inte ha hunnit läsa mycket, kanske bara själva brevet ... Om de nu inte har någon som sitter framför mejlkorgen hela dagarna och kastar sig över allt som kommer in, men det tror jag väl inte ens själv på.
De kunde åtminstone sagt att de inte har tid för nya manus just nu! Även om det är lögn så hade mitt självförtroende sparats en liten aning!
Så vad gör jag nu då? Ja, en sak är i varje fall säker: det blir nytt brev idag! De sex förlag som fick det förra brevet ser jag som "förlorade". Nej, jag vet att det inte alls är logiskt men jag kan inte låta bli att nojja kring detta. Så få rader och så inihelsike skitsvårt att få till!
Men nu tar vi nya tag, eller hur?
Japp, jag tror på det! Vi tror på det, right?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar