Ja, men så här var det alltså ...

"Har du bokat biljett?" frågade han.
"Jaa då!" svarade hon och kollade förstulet i appen. Och visst, där låg ju biljetten. Ett datum, ett klockslag, ett flightnummer. Allt under kontroll alltså. Inte för att hon riktigt kom ihåg att hon hade bokat någon biljett, men eftersom där nu fanns en så ...

I två månader sa hon att "Jag reser den där dagen! Med fakiren, tidigt som f-n!", fullt övertygad om att det var så det var.

Men när natten föll kvällen före avresan drabbades hon - jag! - av eftertankar, eller om det möjligen var förtankar. Inga mail, inga mess - inte ett ljud om att det är dags att checka in - och således hade jag inte checkat in. Jag hämtade mobilen och kollade appen. Jodå, där låg biljetten! Jag kollade och dubbelkollade, men det gick inte att checka in! Varför?

Det tog en stund, men framåt småtimmarna stod fakta klart: jag hade inte alls bokat någon biljett. Det som syntes i appen var en gammal, oanvänd biljett som låg kvar och skramlade - eftersom den ju var oanvänd. Om jag hade tittat närmare hade jag sett att datum och veckodag antydde att något inte stämde. Tyvärr skriver inte SAS in årtal i sina biljetter. Det kanske vore en bra idé annars?

Ett par timmar innan min beställda taxi skulle dyka upp för att ta mig till morgonplanet, lyckades maken (gud välsigne honom! själv satt jag och svor och bankade en stekpanna i mitt huvud) hitta ett annat plan. Ett som gick ännu tidigare (überfakiren?)! Paniken slog förstås till med full kraft, som den ibland gör när man känner att man inte har koll. Ingen mening att sova, alltså. Upp, duscha, boka om taxin, äta en klementin, samla ihop det sista av packningen och så ut.

Taxichauffören var en märkvärdig typ. Pratade i trehundra knyck (kl. halv fyra på morgonen!!) men körde ungefär hälften så fort som övriga trafikanter. När vi anlände till Arlanda fick han ingen dricks, trots att han fiskade efter det.

Försökte skriva ut en bagtag men fick en trasig maskin som slukade min tag. Bad om hjälp och fick till slut en tag - samtidigt som jag började känna ett vagt obehag. Är det kanske inte alls meningen att jag ska åka idag?

Äsch, jag tror inte på skrock och onda aningar ... Seglade igenom säkerhetskontrollen och slog mig ner vid gaten med en kvart till godo. Tja, att sedan mina brusreducerande hörlurar plötsligt inte ville samarbeta och jag var tvungen att - hela vägen - lyssna till en liten, stackars människa som inte alls ville flyga, det är ju smällar man får ta här i livet. Och till all lycka hade de klämt in maximalt antal personer i planet, vilket betydde att jag satt som i ett skruvstäd. Slapp alltså gå på toa, för paret jag delade säte med sov så sött att jag inte hade hjärta att börja stöka. Och när vi landade regnade det ...

Men deppar jag för det? Inte då! För när jag anlände till mitt kära Spanienhus sken solen och temperaturen satt stadigt förankrad runt 24-gradersstrecket. Då glömmer man raskt bort både frustration och självhat och sätter igång att njuta för fullt. 

Over and out!

Till minne av

I morse, på morgonrundan, lyssnade jag som vanligt på musik. Idag föll valet på en spellista som är så gammal att jag inte längre har någon koll på exakt vad som gömmer sig i dess dammiga vrår. Därför blev jag rejält överraskad när en (förmodligen) saligen insomnad gammal hit spelades upp.

När jag nu hörde denna "oldie but goldie" i hörlurarna förflyttades jag till en helt annan plats, i en helt annan tid:

En disc jockey med håret klibbande i pannan arbetar - bokstavligen - i sitt anletes svett i dj-båset på danspalatset i min hembygd. Det är fredagskväll i en trång källarlokal där temperaturen får kondens att rinna utmed väggarna. Det är discokväll, komplett med stroboskopbelysning, glitterbollar och neonljus. Musiken dunkar, ljuset pulserar, blodet svallar och kropparna rör sig i takt med allt och ingenting. Och där, mitt i smeten kommer jag, banande mig fram till dj-båset för att informera om att jag vill lyssna på min låt. Disc jockeyn ser på mig, hissar upp ögonbrynen och nickar uppgivet. Okej då ...

Och han spelar min låt. Visserligen motvilligt men det handlar inte nödvändigtvis om att han tycker illa om vare sig mig eller låten, bara att det är en konstig önskan just där och då. De flesta andra önskningar inriktar sig nämligen på dunkande, pulserande discomusik och inte ... det här!

Jag är lycklig, dansar, blundar och sjunger med. När låten är slut fortsätter kvällen som vanligt, men jag har fått min "quick fix". Disc jockeyn himlar med ögonen och vet att nästa gång han spelar här, i den här lokalen, kommer jag att önska samma sak igen. Och han kommer att spela, för att han är snäll. Och en kväll, kanske något år senare, ger han mig singeln - med en dedikation från honom.
Först efteråt insåg jag att disc jockeyn måste varit väldigt trött på både mig och låten. Och att han förmodligen tyckte att jag var en första klassens nörd!

Ja, allt det där ramlade över mig i morse när jag hörde låten. Och plötsligt kom jag ihåg skivan, som numera ligger i en flyttkartong på vinden, enär jag inte längre nyttjar vinylspelare.
Och fingrarna letade sig omedvetet till telefonen, där jag knappade in "dj demse" och tryckte på Enter. Bara för att jag var nyfiken. Spelar han fortfarande ibland, kanske? Nej, det visar sig att DJ Demse, vars musikmixar jag dansat till otaliga gånger i bland annat Baldershage i Häradsbäck utanför Älmhult, gick bort förra året. Men han finns kvar i mitt minne, eftersom han var den ende disc jockeyn som alltid hade min skiva med sig.

Låten? Alltså, jag skäms kanske lite för att erkänna det, men det var Neil Diamond och Desirée. En ganska tråkig historia och absolut inte Diamonds bästa, men som jag älskade den en gång i tiden!

Om författarskap, uppföljare och små gliringar

Att skriva bok är att tigga om att bli synad i sömmarna. Kritiserad. Ifrågasatt. Sneglad på. Och inte bara från människor på avstånd, utan även på närmare håll.
Men det handlar också om att bli peppad, gratulerad, kanske lite avundad, och inte minst förärad den högsta äran av dem alla: att bli ombedd att skriva uppföljare.

Det där sista har upprepats flera gånger sedan min bok släpptes den 30 november 2023 och jag har tagit fasta på det. Inledningsvis handlade det nog mest om att jag kände mig smickrad och därmed lite "tvungen". Men med tiden har jag insett att det faktiskt går att få ihop en fortsättning och därmed har det blivit väldigt njutbart, för att inte säga skitroligt! Om än svårt ...

Någon frågade "när blir uppföljaren klar?" och jag försökte svara och högg till med något. Men som så ofta när man sätter ett datum - om så bara för sig själv - dyker en massa hinder upp. I det här fallet jul och nyår med resande hit och dit.

Nå, nu är jag i varje fall framme vid uppföljarens avslutande kapitel. Det innebär ett evigt läsande och pillande, med många frågetecken och små detaljer som behöver korrigeras, alternativt hela stycken som behöver flyttas eller tas bort.

Jag är normalt inte rädd för att radera och jag drar mig inte för att tänka om. Så sett är jag inte ett dugg osentimental. Kill your darlings? Jajamensan! Här går vi loss med motorsågen om det känns relevant och det är jag själv som bestämmer om det är relevant, så ...
Men till min glädje har även förlaget sagt sig vara intresserade av en uppföljare. Så det enda jag behöver försäkra mig om just nu är att motivationen är på plats ... 

Och annars, då? Översättningar? Utlandssatsningar? Jodå, det finns tankar om det också - enligt redaktören - och den som lever får se. Men oavsett vad så känner jag, varje dag, att jag bor i min dröm. Mycket bättre än så blir det inte!

Natten går - emellanåt - jävligt tunga fjät

Varje år detta datum nås jag av ett minne, som för övrigt inte kräver Facebooks handpåläggning. Det här minns jag alldeles av mig själv.

Luciadagen är för många en trevlig dag där vitklädda människor i olika storlekar förgyller sin omgivning med (eventuell) skönsång, (ibland) pepparkakor och (i värsta fall) fesljummen glögg ackompanjerad av bistra minusgrader. Alla har vi varit där, först som barn, sedan som tonåringar och slutligen som vuxna för att beskåda de egna telningarna, som likt boskap föses in i ledet för att upprepa traditionen.

Men det är inte luciatågen från mina barns uppväxt som skänker dagen en lite mörkare klang. Nej, det här minnet har passerat 50-årsstrecket och som sådant bör det vara preskriberat, det vill säga jag hoppas att det är okej att återberätta följande:

Det är mellanstadiet i B skola någonstans i djupaste Småland. En liten skola med få elever i varje klass. Vi var 5 i min, 7 i klassen över och därför delade vi klassrum, så kallad B-formsskola. Inför luciatåget skulle en ljusdrottning väljas ut, dvs. klasskamraterna skrev ner namnet på den flicka de helst såg som lucia. Rösterna samlades in och räknades, och valet det här året föll på A som var den absolut längsta flickan på skolan. Längre än de flesta lärarna och så långt var allt gott och väl. 

Men A insåg möjligen att hon valts för längdens skull och dök inte upp på luciadagen. I all hast rotades då listan med valresultaten fram och - voilà - tvåa på listan var undertecknad! Detta meddelades mig någon halvtimme innan luciatåget skulle gå av stapeln och jag blev förfärad. Jag ville absolut inte, men det var inte läge att backa ur. Föräldrarna satt beredda med kameror, fröken E. värmde upp orgeln och alla stearinljus byskolan kunde uppbringa var tända.

För mig blev detta en oerhört plågsam historia. Ljuskronan var för liten, jag hade inte hunnit lära mig lucians vers och jag avskydde att stå i centrum. Än i dag mår jag dåligt när jag ser bilden från luciatåget. För det första var jag tvungen att hålla huvudet i en viss vinkel för att inte tappa ljuskronan, varför jag ser enormt obekväm ut. På bilden är jag likblek av skräck och skam inför att gå först i luciatåget och inför det faktum att en klasskompis fick sufflera lucians vers åt mig. Jag önskade, av hela mitt hjärta, att jorden kunde öppnas under mina fötter och sluka mig hel och hållen.

Just den önskningen gick inte i uppfyllelse och det är jag rätt glad för idag!

Ett bokpaket på väg

Jag stoppade just ett bokpaket på lådan. Visst är det en underbar känsla att tänka sig att någonstans i andra änden sitter en person och blir förtjust, för det brukar man ju bli när man får böcker i brevlådan. I varje fall om man är en läsande person.
Att på det här viset kunna glädja någon som ser fram emot att läsa det just jag har skrivit - ja, det är i sanning något att fröjdas åt! På så sätt blir bokpaketet till glädje för både avsändare och mottagare.

Bah, tänker någon. Pappersböcker! Vem f-n köper pappersböcker i dessa tider?

Jo, det ska jag tala om för dig! En pappersbok är ändå till syvende och sist just det ... en bok! Något att hålla i sina händer, något att bläddra i, något - för att citera en bibliotekarie från min barndom - "man kan känna tyngden av". Böcker äger fortfarande en viss tjusning. Åtminstone hos oss boomers och även om det antyds att vi är den sista generationen som gläds åt pappersböcker så tror jag att dessa våra små "dinosaurier" inte kommer att utraderas från jordens yta inom det närmaste. Jag anar en revival, en tid när människor tröttnar på det eviga, blå ljuset från skärmarnas värld och väljer att vila sina stackars korpgluggar med hjälp av vanligt, vitt papper med tryckt text på. Med läslampan tänd. Framför brasan. Med en kopp te. Ja, ni fattar.

Jag har dock slutat läsa dagstidning i pappersformat, helt enkelt på grund av den överväldigande mängden pappersskräp som genereras. Papper som i sin tur ska avyttras någonstans, eftersom alternativet snart blir ett ointagligt pappersfort snarare än ett hem.
Vi hade länge en påse stående för ändamålet, i ett hörn i köket. I många år stod påsen där och när den var full - en gång i kvartalet - fick jag släpa iväg den till sopsorteringen. Släpa ... inte bära. Med orangutangarmar som följd. Tänk så smidigt det ändå är med en liten padda eller telefon! Tja, man är väl inte sämre än att man kan få vara lite motsägelsefull ibland.

Bokförlaget Lava - och andra eruptioner

Parasiterande hybridförlag som kapitaliserar på folks drömmar - så låter ett av senaste tidens journalistiska utbrott över den nya tidens förlag (i SvD häromdagen). Där står också att läsa att hybridförlagen inte är "riktiga" förlag, att de bara vräker ut vadhelst någon arm sate vill betala för, helt utan att bry sig om sådant som ex. kvalitet. Det här tolkar jag som att det mesta som ges ut av de här förlagen är skit.

Min bok, Det perfekta livet, är utgiven av Lava förlag och jag erbjöds utan omsvep ett så kallat traditionellt förlagsavtal, det vill säga jag har inte betalat en krona för någon del av utgivningen.

När hybridförlagen beskrivs i media låter det som om ingen av alla blåögda drömmare med författarambitioner kan förvänta sig någon som helt seriös utgivningsverksamhet och att alla som blir utgivna på det här viset har betalat hundratusentals kronor för tjänsten! Så är alltså inte fallet och det vore intressant att någon gång få läsa en objektiv redogörelse för hur förlag som Lava m.fl arbetar.

Mitt manus antogs i januari 2023 och genomgick sedvanligt nagelfarande med flera efterföljande korrigeringsrundor vid mitt skrivbord. Därefter gjordes omslagsarbete och baksidestexter etc. Här kan jag ev. kritisera Lava för att de kanske inte bidrog med så mycket input i baksidestexten, som jag ritade ihop helt själv (och inte blev särskilt nöjd med). Och när jag ändå har kritikerbyxorna på mig kan jag tänka att deras marknadsföring nog handlar om en mer kostnadseffektiv variant som i huvudsak baseras på sociala medier. Å andra sidan har jag inte gett ut någon bok förut, så jag har inte så mycket att jämföra med. Men mitt manus finns i pappersformat och som ljudbok, och längre fram kommer den även att finnas som e-bok. Och jag har alltså inte betalat ur egen ficka för detta!

Jag tycker att kritiken mot hybridförlagen är både överdriven och surmagad. Men säg den bransch som sitter stillatigande och bara ser på när dess värld vänds upp och ner. Det är självklart knepigt när det dyker upp "disruptiva" nykomlingar som väljer att uppfinna hjulet på nytt.

Eierschalensollbruchstellenverursacher

Jag fann en text, i denna blogg, skriven av mig själv med mina egna små hansingar 2015. Rubriken såg ut som ovan och det slog mig att det där är ett av mina absoluta favoritord. Inte bara för att det har typ 38 bokstäver eller att det är på tyska och att det för ganska många människor är helt obegripligt. Utan för att jag minns det! Jag både minns det och jag kan stava till det! Jag, som inte kan komma ihåg ett årtal ens under pistolhot, som sällan vet vad det är för datum och som bara med nöd och näppe kan minnas något över huvud taget som involverar siffror. Men bokstäver minns jag!

I min gamla bloggtext ondgjorde jag mig över att jag hade underkänt (enligt dagens betygssystem om än inte enligt gårdagens) i ämnet historia, i både grundskola och gymnasium, vilket enligt somliga är fullkomligt barockt. Många anser nämligen att det är "busenkelt" att få bra betyg i historia eftersom du bara behöver banka in skiten (läs: årtal och siffror av allehanda slag). Jöhöpp, var det så enkelt? Att jag inte tänkte på det!

Nej, jag kan alltså fortfarande inte memorera siffror! Ord och stavning däremot, det sitter som en smäck. Har jag en gång lärt mig ett ord så sitter det kvar! Ofta förvånar jag mig själv när jag löser korsord eller skriver, då jag inte sällan måste slå upp ett ord jag producerat eftersom jag misstror mig själv. Kan det där verkligen stämma? Vad betyder det ens? Men jodå, det inte bara stämmer, det är rättstavat också!

Btw, en eierschalensollbruchstellenverursacher ser ut så här:

Brasklapp: detta innebär emellertid inte på något sätt att jag alltid stavar allting rätt - alla kan vi ha en dålig dag.