För en tid sedan började M (som i Maken) att arbeta hemifrån, vilket jag såg som ett lyft för mig personligen. Tänk att ha någon att äta lunch med, dricka kaffe med och kanske utbyta en och annan åsikt med! Så trevligt! Tänkte jag först.
Så här i efterhand har det visat sig att detta med att "arbeta hemifrån" var ett väldigt flytande begrepp för hans del. Vad det egentligen handlar om är helt enkelt att hans arbetsgivare inte har något kontor här i Sverige. Inte för att han verkar behöva något heller ... Han sitter sällan stilla.
Jag ska villigt erkänna att tanken på en "kollega", efter nästan 20 år i ensamt majestät, skrämde mig. I mina mörkaste stunder såg jag framför mig hur han skulle följa i mitt kölvatten och prata hål i huvudet på mig. Nå, det behöver jag ju knappast vara orolig för ...
Å andra sidan - och det är nu som det här med förståndet kommer in - är jag skamligt nöjd så snart han försvinner ut genom dörren! När den totala tystnaden lägrar sig över nejden - åh, så skönt!
Det där med att lära gamla hundar sitta kanske stämmer lite ändå? Jag trivs i min ensamhet och jag är oerhört effektiv när det är tyst och stilla omkring mig. Jag får litelitelitegrann panik när jag inser att det kommer att finnas folk omkring mig hela dagen. Och jag tycker det är skönt att äta lunch ensam, med bara en bok eller lite svtplay eller något annat stillsamt och avkopplande.
Jag tror faktiskt att jag skulle bli en ganska usel medarbetare, om nu någon mot förmodan skulle få för sig att anställa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar