För sisådär tjugofem år sedan, strax innan jag flyttade till Stockholm, sålde jag skrivmaskinen till en student på högskolan i V.
Det var en behändig liten maskin, bärbar snarare än släpbar, med en röd kåpa som man kunde knäppa fast över vals och tangenter, så att den kunde förflyttas utan att man behövde vara rädd att skada den. Typ såhär:
Än idag kan jag sakna dess knapprande ljud och plinget från valsen. Jag minns hur jag brukade sitta på balkongen på Vintervägen i V och skriva till ljudet av polissirener (området hade lite dåligt rykte vid den här tiden) och slagsmål mellan fyllon i grannlägenheten.
Den var behaglig att skriva på och jag trivdes med lukten av Tippex. Det fanns verkligen ingen anledning alls att sälja den. Förutom rent ekonomiska skäl då. Jag var fattig som en kyrkråtta och 250 spänn, eller vad jag fick för den, var inte att förakta.
Jag ångrade mig redan när jag såg köparen cykla iväg med skrivmaskinen, men då var det så dags. Med pengarna i säkert förvar fortsatte jag packa ihop mina tillhörigheter inför den stora flytten. Att lämna V var egentligen inget svårt beslut. Jag hade inte slagit rot där, trots att jag bott där i åtta år. Att lämna ifrån mig skrivmaskinen kändes som en betydligt större förlust. Och, som sagt, fortfarande - 25 år senare - känner jag hur det svider till i hjärteroten när jag tänker på min röda skrivmaskin.
Köpa en annan på Blocket? Jo, jag har förvisso funderat på det många gånger. Men, ärligt talat, vad ska jag med en skrivmaskin till? Familjen kommer att göra myteri om jag ska sitta och knappa på den dagarna i ända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar