Menassånääää!

Här på mitt sofflock är jag inne på näst sista projektet innan semestern, om inget oförutsett inträffar. Nyss, för bara en minut sedan, sken solen utanför fönstren och jag övervägde om det kanske var dags att sitta ute och arbeta en stund. Men så försjönk jag i någon formulering och innan jag visste ordet av hördes ett märkligt ljud. Tittar upp. Regnet öser ner, gigantiska vattendroppar hamrar på taket, fönsterblecken och terrassgolvet. Bara sådär. Ena sekunden +20 och sol, nästa skyfall. Har vi kanske fastnat i april månad? Är det det som är problemet?

Nej, nu är det nog dags för mig att släppa ut häxan i mig och jaga bort vårvintern. För nu känner jag mig makalöst redo för lite sommarsol och värme!



Schas, kyla och regn! Släpp fram solen nu, det är dags!

Om beroenden

I augusti 1987, det vill säga för nästan 28 år sedan, reste jag till Kalifornien för att arbeta som au-pair. Nanny. Barnflicka.
Jag skulle bo i ett gästhus på Alatar Drive i Woodland Hills, i Los Angeles, och ta hand om en femårig pojke och en tre månader gammal flicka. Efter att ha bott ensam i drygt sex år skulle jag återigen ingå i en familj, i ett sammanhang. Men framför allt skulle jag bo på en plats där det aldrig var kallt eller snöade.

Jag tror att det tog mig cirka två veckor att upptäcka Cheese Doritos. Två veckor i frihet, och sedan slog beroendet till med full kraft. Efter första påsen var jag rökt. Om kvällarna, i mitt gästhus, satt jag ofta och försökte läsa, se på tv eller skriva brev till kompisar hemma i Sverige, men det var bara en sak som cirkulerade i mitt huvud: hur jag skulle få tag på nästa påse Doritos. Det hände att jag promenerade fem kilometer, ner till Woodland Hills centrum och tillbaka, bara för att få tag på en påse som jag kunde mumsa på i mitt gästhus. Inte sällan var det hela middagen. Jag var illa däran ...



Jag minns inte vad de kostade, men det handlade väl om någon dollar eller två. Ingen större investering.
När jag kom hem hade jag gått upp åtskilliga kilon och fått dålig hy - jag som knappt hade några finnar när jag var tonåring. Allt på grund av Doritos.

Idag finns det Doritos i Sverige, men idag har jag betydligt bättre självdisciplin. Utom ibland. Utom ikväll. Ikväll är jag ensam i huset på Vålarö och påsen, som egentligen skulle inmundigats under midsommarhelgen men glömdes bort, sitter i skafferiet och skriker på mig. Ropar "Ät mig!", "Ät mig!". Och jag ger efter. Jag öppnar påsen och tar ett chips. Det är oerhört tillfredsställande! Den riviga ostsmaken, den krispiga konsistensen. Åååh, vad gott!

Change of scenery

När jag arbetar stirrar jag i normala fall rakt in i ett caffe latte-färgat sluttande innertak och mitt skrivbord belyses av en dagsljusersättande svindyr lampa. Caffe latte-färgen är vald med omsorg. Inget som stör, inget som sticker ut, inget som skaver. Annat är det minsann på sommaren!

Då bor jag något hundratal meter från vattnet och rakt fram har jag, i skrivande stund, stora panoramafönster bortom vilka jag kan skåda lite björkar, en och annan tall och en och annan blåglimt från Östersjön. När alla björkar är utslagna ser jag inte så mycket, men jag vet att den ligger där och glimrar, sjön. Och jag ser seglen från lyckliga lediga människor som kajkar fram och åter. Och jag tänker att "vad i helsike håller jag på med, jag ska ju vara ledig nu!". Och så skriver jag på, så att tangentbordet gnisslar. För här använder jag bara datorn, i mitt knä. Inga extra skärmar, inga ergonomiska attiraljer och tillbehör. Allt för att i största möjliga mån minimera arbetsinsatserna. 

Och ja, det är jag som morgonbadar på bilden! :-) Det blir inte mycket bättre än så här.

Jag, en bokmal

Då och då dyker det upp boklistor av typen "De 100 bästa [vanlfri genre]". Dessa listor finns i alla former och färger och har till uppgift - inbillar jag mig - att spä på mitt dåliga samvete. Idag hittade jag till exempel The Guardians lista över de 100 bästa romanerna genom tiderna. Självklart kan jag inte låta bli att utifrån den göra en lista åt mig själv med det jag inte har läst. Och tänka sig - trots att jag har läst och läst och läst, så fanns det femtiosju (57) böcker på listan som jag inte har läst.

Måste man då, verkligen? Nej, absolut inte! Men om man, som jag, lider av konstant ångest över en hel värld som är proppfull av bra böcker som jag borde försöka hinna läsa innan jag lägger näsan i vädret, då är det väl bara att sätta igång. Typ.



Att jag sedan dessutom går och inbillar mig att jag blir en bättre människa om jag läser all världens "bästa böcker", då ... mina damer och herrar ... kan jag säga, att då har vi problem!
Jag tror inte att jag kommer att hinna läsa allt jag vill läsa innan jag kastar in handduken, men ... faen, jag tänker i alla fall försöka!

Häpp!

Hemsida, webbsida, sajt

Kärt barn har många namn ... Nu rekommenderar i och för sig Svenska Datatermgruppen att man inte använder termen "hemsida" men visst slinker det med en och annan sån ändå när ämnet diskuteras.

Nu handlar det i och för sig inte om vilken hemsida/webbsida/webbsajt som helst, utan om ESB Text AB:s webbsida, nämligen:

www.esbtext.se



I höst firar ESB Text 20 år i branschen och det firas alltså på detta sätt ... Bättre sent än aldrig, brukar man säga och det gäller verkligen i det här fallet. Tänk så många år jag suttit och funderat på "om". Om jag kunde. Om jag hade tid. Om jag visste hur/var/när/vem.

Och nu när det äntligen har hänt känns det faktiskt riktigt bra. Som att ta steget in i vuxenvärlden, ungefär. Kort sagt, som att fylla 20.

Mänsklighetens underbara diversifieringsförmåga

Jag tycker om att simma. Jag är inte någon fena (haha!) och kan till exempel inte simma frisim, men jag uppskattar att simma i min egen takt. Vilket är svårt, för tänk så många olika simstilar det finns!



* Hen som bara precis håller sig flytande. Rör armar och ben i ultrarapid och ger ofta mig en impuls att jag borde simma fram och hjälpa till, så att vederbörande inte helt enkelt pluppar ner under ytan och råkar drunkna sådär lite random.

* Hen som verkligen är en riktigt dålig simmare. Simmar som en skadskjuten fågel och lyckas med konststycket att stänka betydligt mer än vad hastigheten föranleder. Ger omkringsimmande oupphörliga kallsupar. En ganska skön typ som liksom bara gör, trots att hen inte riktigt är på kartan.

* "Här-kommer-jag"-hen som simmar mitt i rundsimningsfältet och effektivt hindrar eventuella omsimmare. En lite självgod person som har ganska höga tankar om både sig själv och sin simhastighet.

* Hundsimmaren. Ja, faktiskt. Det finns sådana också! Hundar i mänsklig skepnad. Och det går alldeles utmärkt, det också.

* Rehabiliterings-hen som ovanifrån ser ut att simma, men som i själva verket springer under vattenytan. Rejäla tag med sparkar som ofta går ut åt sidorna, så man får passa sig. Det går inte så fort, men metoden verkar vara väldigt poppis hos sjukgymnasterna, om man ser till antalet vattenlöpare.

* Kompissimmarna. Ett gissel för oss som gillar att ligga och nöta på, vända efter vända. Kompisarna simmar långsamt och i bredd, vilket försvårar omsimning. Oftast väldigt trevliga och sociala personer.

* Fristilsmaffian. Varje vecka finns det någon som envisas med att crawla helt besinningslöst fram och åter bland alla bröstsimmare. Det finns oftast en särskild fil för crawlare, men detta faktum har väl inte uppmärksammats av personen i fråga alternativt bedömts som för trångt eftersom det bara är en fil. Fristilssimmarna orsakar, på grund av svallvågorna, många kallsupar och är inte så poppis hos mig.

Ja, och så jag då. Den perfekta simmaren. Lagom långt och lagom fort. Och i sommar blir det Riddarfjärdssimning.

Konsten att bete sig som en knäppgök

Jaha, det är i alla fall något jag är riktigt bra på, att bete mig som en knäppgök, tänkte jag när jag alldeles nyssens spankulerade Arenavägen framåt, på en "tappat-inspirationen-och-måste-ta-en-promenad"-promenad.

Vad jag gjorde? Jo, jag gick omkring och lyssnade på senaste avsnittet av Spanarna, iförd såna där hörlurar som man stoppar in i öronen, så att det kanske inte alltid är helt uppenbart att man har hörlurar. När jag var nästan i höjd med Kepsgrillen vid Globen, började jag skratta högt åt Göran Everdahl och hans uppblåsbara monument och efter en stund insåg jag att folk runt omkring stirrade på mig.

Nu är väl inte det hela världen, men jag kan ändå inte låta bli att undra. Om de nu inte såg att jag hade hörlurar, vad trodde de att jag skrattade åt? Och om de trodde att jag bara var ännu en galenpanna som gick omkring och skrattade åt rösterna i mitt eget huvud, vore det så illa egentligen? Kanske var de helt enkelt avundsjuka, som inte själva kunde komma på något att skratta åt! I så fall - piluttadig! Lyssna på Spanarna och lev lite längre!

Jag avslutar med ett litet måndagsflin - från mig till dig!