Florida Keys Flash Fiction Contest

Jag anser mig vara hyfsat bra på att hantera det engelska språket, åtminstone i vardagslag. Middagskonversationer ställer sällan till några problem och jag står knappast och faller med undertexterna vare sig på tv eller bio, och det händer även att jag vågar mig på att så smått översätta till engelska ibland. Något som jag till exempel aldrig skulle våga mig på med tyska, norska eller danska.



Men det är skillnad på språk och språk. Jag hittade häromdagen en författartävling som fångade mitt intresse - se rubriken. Om du vinner får du sitta tio dagar i Hemingways studio på Key West och skriva! En sådan sak kan man ju bara inte släppa och jag satte igång på stubben. Fast till att börja med fick jag googla på vad flash fiction är för något; jag hade aldrig hört talas om företeelsen tidigare även om namnet ger en ganska tydlig hint.

Det visade sig att flash fiction är, som det låter, väldigt korta texter men likafullt innehållande en början, en mitt och ett slut. I det här fallet handlar det om max 500 ord. Femhundra! Det är INGENTING! Dessutom visade det sig, när jag väl satte igång, att min "hyfsade" engelska måste tänjas intill bristningsgränsen för att över huvud taget likna ett skönlitterärt språk. Jaja, har man inte jobb så fixar man ...



Okej, jag kanske inte vinner de där tio dagarna men jag måste ju bara försöka. Så nu står jag här vid min pulpet och kliar mig i huvudet. Vänder och vrider, läser och och skriver och trycker på Delete. I skrivande stund har jag två olika versioner som jag pillar med och hoppas att en av dessa två plötsligt ska bli lite grann självlysande och visa sig vara så pass stursk att jag vågar skicka iväg den.

Men femhundra ord ... För en person som brukar skoja om att hon skulle kunna skriva en roman om en kaffeburk, är nog själva ordgränsen det överlägset största hindret.