Kaviartubsmetoden

Att skriva en påhittad berättelse med en början, en mitt och ett slut låter som ett ganska trevligt arbete, och det är det. Trevligt, inspirerande, kreativt och vansinnigt spännande. Och skitsvårt!

Skitsvårt, eftersom hur väl planerad en berättelse än är när du sätter igång, så kan du inte gå från punkt A till punkt B utan att åderlåta dig själv en aning. Låter det dramatiskt? Det är det inte. Det handlar bara om att en del av dig själv måste användas i berättelsen för att den ska bli levande, både för dig själv och för den som läser. Och ibland är det riktigt tuffa tag som gäller. Ibland måste man använda Kaviartubsmetoden för att få fram de rätta stämningarna och känslorna.



Och när du hittar dem, när du får till de där formuleringarna precis som de ska vara, då vet du det. Du känner det ända ner i tårna. Då går det som en liten kvillring (nej, jag tänker inte förklara vad en kvillring är, det hörs väl i allsin dar!) genom hela kroppen och då vet du att du har "fått till det". Det krävs alltså en och annan kvillring innan du har fått ihop till en roman. För att inte tala om flera ...



Jag har lagt mina romance-ambitioner på hyllan ett tag, på grund av bristande romantisk talang skulle man nästan kunna säga. Nå, kanske inte så illa. Men det  jag håller på med just nu andas mer thriller, med elaka typer och onda gärningar, och det känns mer som "jag". Visserligen har jag fått hjärnhäfta just nu, men det löser sig säkert. Jag skriver på och så får jag se vartåt det bär hän ...