Vett och etikett i plurret

Att lära sig crawla, eller simma frisim om man så vill, är ingen enkel sak. Någon sa en gång att det är svårt att lära sig ett nytt simsätt efter fyllda 50 - och ja, det kan jag skriva under på! I det fallet är det nästan omöjligt att lära gamla hundar någonting över huvud taget!

Jag har övat en gång i veckan i 1,5 år och kommit en bit på väg, men ännu inte knäckt den där slutliga koden. Jag börjar närma mig men jag har en bit kvar tills jag kan säga att jag KAN crawla. Och under tiden stöts och blöts jag med andra motionärer i Eriksdalshallen.



Okej, så här trångt är det inte när jag simmar men det känns så ibland! I morse blev jag till exempel utskälld av en dam som hävdade att hennes rätt till den snabbare bröstsimbanan var betydligt större än min. Hon simmade ryggsim JÄTTELÅNGSAMT och jag tränade crawl med mina paddlar ...

I Eriksdalshallen finns fyra banor för oss motionärer (50-metersbassängen): Rundsim, snabbare bröstsim, crawl och snabb crawl. Egentligen skulle man kunna kalla dem: Rundsim, Snabb, Snabbare, Snabbast - eftersom det i praktiken blir resultatet.

Får då jag som tränar crawl - och som är ganska långsam än så länge? - simma i snabbröstsimsbanan eftersom jag bara skulle stoppa upp i crawlbanan men är för snabb för rundsimmet?


(Nej, rundsim - inte hundsim!)

Det är många som tänker som jag. Många som harvar på i relativt maklig takt med sina paddlar gör det i bröstsimbanan eftersom vi är för långsamma för crawlbanan. Däremot är vi inte så långsamma som många av de bröstsimmare som tycker sig höra hemma i den snabbare bröstsimbanan i stället för i rundsimmet. Resultatet är att det blir många omsimningar, krockar och allmänt gnissel i ledet.

Egentligen är det sorgligt att vi måste gnöla och irritera oss på varandra när vi ska motionera! Hur svårt kan det vara att hålla sams, i allsin dar!

Om hästar och Alice

En humlesurrande sommar med ridskola på hemmaplan. Långa svettiga dagar på en vassryggad häst utan sadel, på en upptrampad paddock där gruset dammade så att vi ständigt gick omkring med knaster i munnen. Hoppträning med nervös knut i magen, hårda kommandoord och värkande muskler. Och mitt i alltihop Alice. Bara Alice.



Den här sommaren, i nådens år 1976 (eller möjligtvis 1977), fanns det ingenting som kunde få oss att inte spela Alice efter avslutad träning. Trötta som ostar var vi, med muskler som bultade och värkte, men efter middagen lyssnade vi alltid på Alice. Igen. Och igen.

Och än i denna dag, när jag hör Chris Normans hesa röst sjunga om Alice, tänker jag på det ridlägret. Och jag minns träningen, där vi första dagen blev av med sadlarna och informerades om att dem skulle vi inte se igen förrän veckan var över. Jag minns hur ont det gjorde att rida barbacka på en häst vars ryggrad stack upp en bit. Jag minns hur låren värkte och vibrerade vid dagens slut och hur knotten på något underligt jävla vis lyckades knö sig in under ridhjälmen och frottera sig med min svettiga hårbotten, så att när hjälmen plockades av var min arma skalp översållad av kliande små bett. Och så minns jag Alice. Hur allt på något sätt var mödan värt bara man fick höra Alice. Bara en gång till.

Cetrell

Minnesblixt från datorns barndom! Eller ja, kanske inte riktigt barndom men om vi går tillbaka till 1985 så hamnar vi ändå i en något sånär förhistorisk tid, med datormått mätt.



Vi går tillbaka till midsommarafton 1985 när jag skulle få en heldags snabbutbildning på Mac. Vid den här tiden studerade jag på universitet och datorkunskap behövdes då jag skulle bistå en grupp spränglärda herrar med marknadsföringen av en serie konferenser/seminarier med hög svansföring. Konferenserna skulle förläggas till "trevliga platser", i det aktuella fallet Österrike. Antagligen ville herrarna få åka skidor momsfritt ...



Mitt uppdrag var att rita ihop dels en marknadsplan åt gänget och dels lite text och bild som kunde monteras i ett glassigt prospekt för utskick till företag i södra Sverige. Enda kruxet var att jag aldrig använt dator förut.

En av herrarna, vi kan kalla honom S, lovade hjälpa mig på traven, men den enda dagen han kunde var midsommarafton. Nåväl, så fick det bli och klockan 9.00 midsommaraftons morgon möttes vi utanför skolans portar.



Jag minns inte så mycket av själva utbildningen, men många år senare insåg jag att herr S kunskaper om datorer var minst sagt bristfälliga. Jag lärde mig visserligen det jag behövde för att utföra uppdraget men bland annat hänvisade herr S ofta till något han kallade Cetrell. Jag visste inte alls vad det var eller vad Cetrell stod för, men jag förstod så mycket som att knappen märkt Ctrl var väldigt användbar ...

Att minnas en känsla

Okej, lite hjärngympa. För min del och kanske även för dig, som läser:

Minns en känsla! Försök minnas exakt hur den kändes, hur den luktade och hur den smakade. Inte helt enkelt men jag har ett exempel (såklart).

Häromkvällen kom jag på mig själv med att minnas en alldeles speciell känsla. En känsla som involverar en radio, Clabbe af Geijerstam, en Peugeot 407 samt ett högt stängsel.

Det var vinter och jag tror att det var i början av januari. Det var fredag och radion stod och skränade i mitt föräldrahem men det var inte mina föräldrar som lyssnade utan jag och kompisen A. Det spelades musik och det var Clabbe som var discjockey och själva sändningen strömmade ut i etern från en plats ungefär en mil bort. Det lokala danshaket, Balders Hage i Häradsbäck, hade slagit på stort och låtit Clabbe sända "Rakt över disc" direkt från danspalatset. Jag och A satt som på nålar; det gällde att inte komma för tidigt och framstå som de nördar vi faktiskt var, men inte heller så sent att vi fick stå flera timmar i kö och bli djupfrysta.



När vi tydligt i radio kunde höra hur folk stod och tjoade runt Clabbe brast vårt tålamod och vi beordrade (jajemen, ungarna kunde bete sig självsvåldigt även på 70-talet) min arma moder att köra ut Peugeoten ur garaget och skjutsa oss till Balders pronto!

Den känsla jag vill åt är just känslan av förväntan, pirr i magen och även en viss bävan när vi varje fredag stod utanför det tre meter höga staketet som omgärdade Balders Hage. Själva byggnaden var (är?) en stor kluns i trä, numera röd- och svartmålad. Kanske har den alltid varit det, men i mitt minne är den helsvart. Och det höga staketet verkar vara borta idag, av bilden att döma.



När du väl var innanför staketet kunde du andas ut, då var du inne och en hel kväll av underbara äventyr låg för dina fötter. Så länge du stod utanför fanns alltid risken att vakten skulle uttala de förödande orden "Det är fullt!", vilket innebar att timmarna kunde ticka på medan du fick stå och frysa i väntan på att bli insläppt. Du blev alltid insläppt till slut, men det kunde ta tid.

Just den här kvällen väntade vi oss en gigantisk kö, eftersom Clabbe var där. Clabbe och Rakt över disc, och vi var uppspelta som småbarn på julafton. Döm om vår förvåning när mamma släppte av oss utanför ingången och kön var obefintlig! Snopna betalade vi inträdet och fick vår obligatoriska stämpel på handen. Vi gick in och hängde av oss jackorna i en blåstom garderob, fortsatte in mot stora dansgolvet. Tomt. Förbi baren. Tom. Ner i discoteket. Tomt. En ensam Clabbe af Geijerstam vinkade fryntligt åt oss, förmodligen hjärtligt glad åt att äntligen få lite riktig publik och inte bara inspelade glada tillrop.

Ja, så kunde det gå till en kulen januariafton ute i de småländska skogarna! Någon som var där mer än jag?

Stjärnöversättaren

Just nu verkar det vara högsta mode att alla som över huvud taget har mage att betitla sig "stjärna" eller "kändis" ska få försöka lära sig olika mer eller mindre komplicerade yrken. På tv. På bästa sändningstid.



Det började med dans, tror jag. Därefter skridskor och simhopp. Häromsistens såg jag en trailer för "Stjärnkusken" och ja, det verkar faktiskt vara precis vad det låter som, "kändisar" som ska lära sig köra travhäst! Och nu kommer då något som inte heter "Stjärnornitologen" men som är exakt det. "Kändisar" som springer runt i skog och mark och försöker få syn på fåglar. (Rätta mig om jag har fel här, för jag har bara sett trailern!)

Min tanke går naturligtvis ett steg längre. Varför inte skruva det hela ytterligare ett par varv och låta "stjärnorna" prova på till exempel översättaryrket? Glamourigt som fan, visst!? Jag kan riktigt se Regina Lund stå vid ett skrivbord och stångas med Trados, Wordfinder, Transit, ordböcker och Google Translate.



Se så glad hon ser ut när hon får en verklig utmaning att bita i!

Och kanske kan de här troligtvis arbetslösa stackars kändisarna även få prova på yrken som skådespelare och musiker också! Va? Är det det de sysslar med till vardags? Jaha, okej då! Excuuuuse me!

Men seriöst, vem vill se Anders Bagge springa runt på en myr och fota finkar? Och vem i allsin dar vill se Runar Sögaard köra sulky?

I huvet på en storyteller

Jag älskar berättelser, både nya sådana och kanske i synnerhet de som är lite anfrätta av tidens tand.



Kanske inte fullt så trillihopfärdiga men typ ...

Att höra någon annan berätta är lika roligt som att skapa egna berättelser och just idag råkade jag snubbla över något som jag känner att jag måste behålla och kanske göra något av. Brodera ut och fabulera kring, för att i slutändan omvandla en liten ögonblicksbild till något större, kanske till en hel väv av hemligheter, hemskheter eller härligheter!

Intet ont anande sprang jag Handelsvägen fram, från Bea i riktning mot Gamla Enskede, och någonstans halvvägs mellan Enskedevägen och Sockenvägen blev jag vittne till något besynnerligt. I en ringrostig vit bil av okänt märke satt två personer och ... Ja, det bör tilläggas att jag inte hade några glasögon på mig, av orsaker jag inte tänker gå in på här. Hur som helst, två personer i vit bil. Personen i passagerarsätet lyfter upp en liten påse, typ Systembolagspåse, och räcker över den till personen i förarsätet. Och då ser jag det! Jag ser det som inte passar in, det som sticker ut alldeles förfärligt en sådan här troskyldig måndagsmorgon! Personen i passagerarsätet, som jag nästan bara ser ur ögonvrån eftersom jag passerar springande, är klädd i en syrenlila Jackie Kennedy-dräkt! Med pillerburk och allt. I en rostig gammal bil på Handelsvägen i Svedmyra! Hon har lite mer än axellångt mörkt hår och det är allt, mer än så hinner jag inte se men bara några meter längre fram tvärnitar jag och börjar gå eftersom jag inte kan tro att jag har sett det jag just har sett.



Jupp, en sådan dräkt var det - fast färgen gick lite mer åt lila. Kan jag ha inbillat mig? Ja självklart! Jag hade ju inga glasögon så vad jag egentligen såg eller inte såg kan ingen veta på allvar, men visst vore det bra kul om det faktiskt satt en kvinna iförd en komplett Jackie Kennedy-dräkt, med pillerburk och allt, på Handelsvägen en måndagsmorgon. Och langade över en påse sprit till okänd karl! De möjligheter som öppnar sig här är i princip oändliga! Vad har hänt och vad kommer att hända? Vem är kvinnan och vem är mannen? Vad är det i påsen och varför i hela friden är hon utstyrd på det där viset en måndagmorgon? Går hon till jobbet i de där kläderna? På allvar? Var jobbar hon då någonstans?

Ja, så där kan en alltså roa sig om en tycker sånt är kul. Och det tycker en ju!

Om en cykel

När jag var i sjuårsåldern fick jag en cykel. Den var röd och hade vit sadel och den var jättefin, även om den var lite begagnad. Tyvärr var den för stor för mig, jag kunde inte sitta på sadeln och nå tramporna i deras lägsta läge även om sadeln skruvades ner i botten.

Enter: Farbror Ragnar.

Farbror Ragnar var en äldre släkting som bodde på gården hemma i Småland. Han var född där och hade aldrig haft någon önskan om att någonsin bo någon annanstans. Han bodde i det mindre av gårdens två bostadshus och arbetade som dräng och allt-i-allo. Jag och mina bröder kallade honom "farbror Ragnar" trots att han inte var vår farbror. Farbror Ragnar kunde allt! Faktiskt! Han var en kombination av Uppfinnar-Jocke, Robinson Crusoe och McGyver!



Farbror Ragnar snickrade egenhändigt ihop en sadelkonstruktion som gjorde att cykelns sitthöjd kunde sänkas med fem-tio centimeter, vilket var exakt vad som krävdes för att jag skulle kunna cykla. Ragnars sadel var av trä och täckt med galon - förmodligen för att jag inte skulle få stickor i rumpan. Den var oerhört obekväm och vass i kanterna, men den funkade!

Mina cykellektioner gick till på följande vis:

Ragnar ställde sig på gårdsplanens högsta punkt, med cykelns bakhjul placerat mellan benen och med ett stadigt tag i sadeln. Jag hoppade upp och han släppte taget. Jag rullade, fortare och fortare, pipande och oseende, eftersom jag var skräckslagen och ögonen tårades av fartvinden. När cykeln nådde ladugårdsväggen med ett brak föll jag på sidan med benen hopplöst intrasslade i cykeln. Ragnar dök upp, plockade upp mig, borstade av mig, och gick tillbaka upp till gårdsplanens högsta punkt. Placerade mig utan ett ord på sadeln och upprepade.

Jag minns inte hur många gånger vi fick göra om det där men av ren och skär skräck lärde jag mig cykla på rekordtid! Det var väldigt effektivt, även om blåmärkena var många och ömmande. Men det är som de säger: det som inte dödar härdar!