Jag lever i en dröm just nu! I Toscana, bland Pisas kullar, ägnar jag hela dagarna åt skönlitterärt skrivande. Vi läser och vi analyserar, vi skriver och vi våndas. Och jag som har försörjt mig på min "penna" (läs: dator) i snart 20 år, lär mig saker hela tiden!
En svensk författare, Jan Sigurd, för oss med varlig hand genom det skönlitterära skrivandets snårskogar och fallgropar. Vi är tio deltagare - alla med helt olika bakgrund - som girigt suger i oss de instruktioner vi får. Framåt eftermiddagen får vi hemläxa och strax därpå skyndar vi iväg till våra respektive rum för att knåpa ihop något som är värt att lämnas för utskrift morgonen därpå. Efter frukost är det genomgång och då läser vi resultatet av varandras vedermödor. En verklig skärseld på jorden, men oerhört nyttigt!
Kvällarna ägnas åt Middagen, ett kulinariskt äventyr som inleds vid 7 eller halv 8 och håller på till dess att vi stupar i säng. Det pratas och skrattas, och ibland - som igår - blev det rena cabareten, när Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin bjöd på Èdith Piaf på skånska, recitering av diverse texter, anekdoter från olika resor och mycket annat. Alltsammans framfört med stort hjärta och en fantastisk generositet.
Detta kan jag mycket väl tänka mig att göra igen!
tisdag 25 september 2012
måndag 17 september 2012
Inget är som väntans tider ... eller?
Att bli uppbokad för en längre tid, få bita tag i lite mer rejäla jobb och ägna sig åt en och samma terminologi i flera veckor/månader i rad ... det är ren lyx! Dessvärre stöter man ofta på vägbulor som gör att det blir liksom hicka i maskineriet.
Idag är en sådan vägbula. Jag "går" i väntans tider, sitter med fingrarna redo på tangentbordet. Jag vet inte hur länge jag måste vänta, men det kan handla om så mycket som en hel dag. Kanske mer. Samtidigt har jag inte möjlighet att ta in något annat jobb, för nästa omgång arbetsfiler kan ju rent teoretiskt dimpa ner vilken minut som helst. Betalt för väntetiden får jag ju då inte ...
Om jag tar in mer jobb, och alltså dubbelbokar mig för att täcka upp den här typen av dödlägen, slår det ofelbart tillbaka i form av tidsbrist och stress - som i sin tur får menlig inverkan på resultatet. Så i slutänden blir det ändå så, att jag sitter här med fingrarna redo, kollar e-posten var femte minut, dricker mer kaffe än vad som är tillrådligt, läser vänners Facebookstatusar och twittrar lite med vänsterhanden ... Egentligen borde jag väl göra något vettigt. Städa igenom kontorets bokhyllor, inventera och kasta bort gammalt papper och referensmaterial, utföra lite administrativt arbete ... Men nej, SÅ desperat är jag ändå inte. Inte än.
Idag är en sådan vägbula. Jag "går" i väntans tider, sitter med fingrarna redo på tangentbordet. Jag vet inte hur länge jag måste vänta, men det kan handla om så mycket som en hel dag. Kanske mer. Samtidigt har jag inte möjlighet att ta in något annat jobb, för nästa omgång arbetsfiler kan ju rent teoretiskt dimpa ner vilken minut som helst. Betalt för väntetiden får jag ju då inte ...
Om jag tar in mer jobb, och alltså dubbelbokar mig för att täcka upp den här typen av dödlägen, slår det ofelbart tillbaka i form av tidsbrist och stress - som i sin tur får menlig inverkan på resultatet. Så i slutänden blir det ändå så, att jag sitter här med fingrarna redo, kollar e-posten var femte minut, dricker mer kaffe än vad som är tillrådligt, läser vänners Facebookstatusar och twittrar lite med vänsterhanden ... Egentligen borde jag väl göra något vettigt. Städa igenom kontorets bokhyllor, inventera och kasta bort gammalt papper och referensmaterial, utföra lite administrativt arbete ... Men nej, SÅ desperat är jag ändå inte. Inte än.
torsdag 6 september 2012
Mig äger ingen?
I dagens DN ondgör Erik Helmerson sig över att vissa arbetsgivare ställer hälsokrav på sina anställda. Nå, i det stora hela håller jag med honom - din arbetsgivare har faktiskt inte med att göra om du käkar hamburgare eller leker soffpotatis på din fritid!
Å andra sidan ... Jag som småföretagare - med åratals eget ansvar för min månadslön - är nästan patetiskt noga med min hälsa. Om jag blir så sjuk att jag inte kan fakturera, får jag ingen lön. Enkel matematik! Och i den stunden - när du står där med din magra faktureringsskörd i slutet på månaden - då blir plötsligt hälsan värd mycket mer än någonsin tidigare!
För många år sedan lyckades jag med konststycket att köra en förskärare rakt igenom lillfingret. Ja, jag skojar inte! Jag ska inte gå in på alla blodiga detaljer, men jag fick i varje fall åka till akuten och sy ihop fingret och jag fick stelkrampsspruta och det var oerhört chockartat alltsammans. Och det enda jag kunde tänka på var: "Kan jag jobba i morgon?"
Kanske, kanske borde somliga ändå prova på min typ av arbetsliv, bara en liten tid, innan de sjukskriver sig nästa gång. Om så bara för att skaka om referensramarna lite.
Å andra sidan ... Jag som småföretagare - med åratals eget ansvar för min månadslön - är nästan patetiskt noga med min hälsa. Om jag blir så sjuk att jag inte kan fakturera, får jag ingen lön. Enkel matematik! Och i den stunden - när du står där med din magra faktureringsskörd i slutet på månaden - då blir plötsligt hälsan värd mycket mer än någonsin tidigare!
För många år sedan lyckades jag med konststycket att köra en förskärare rakt igenom lillfingret. Ja, jag skojar inte! Jag ska inte gå in på alla blodiga detaljer, men jag fick i varje fall åka till akuten och sy ihop fingret och jag fick stelkrampsspruta och det var oerhört chockartat alltsammans. Och det enda jag kunde tänka på var: "Kan jag jobba i morgon?"
Kanske, kanske borde somliga ändå prova på min typ av arbetsliv, bara en liten tid, innan de sjukskriver sig nästa gång. Om så bara för att skaka om referensramarna lite.
onsdag 5 september 2012
Underskatta aldrig de små detaljerna
När du har haft samma jobb i många år, suttit på samma stol, vid samma skrivbord, glott på samma bildskärm(ar) i - som i mitt fall - sjutton år, kan det ibland vara svårt att känna sig inspirerad, motiverad. Det blir som ett gammalt äktenskap - ibland måste man krydda det hela lite för att liksom väcka den gamla glöden till liv.
Så, vad gör jag för att hålla jobbpassionen brinnande? Jo, jag dricker lyxigt kaffe i sköna koppar!
Det kanske låter lite töntigt och till och med barnsligt, men ... Faktum kvarstår, en kopp caffe latte med skummad mjölk i högt glas och lite kanel på toppen, gör att det inte känns fullt lika "same, same" att kliva in på mitt kontor och slå mig ner på Pilatesbollen, starta datorn och sätta igång och jobba.
Mina favoritkoppar:
3. Mitt senaste förvärv, en rejäl och mycket färgglad mugg inköpt i Olympic Park under London-OS.
2. De grova, höga glasen från IKEA, med tillhörande långa skedar.
1. Och vinnaren är: De bruna, silkeslena, höga keramikmuggarna från Granit.
Mina sämsta koppar:
3. Makens vita, fula, kantstötta presentkopp från gammal arbetsgivare.
2. De sirliga och dyra kopparna från känd, svensk porslinstillverkare, som maken fått av en släkting.
1. All time low-titeln innehas av: Komuggen från holländska Delft! Stor, klumpig och med horn (!) som man nästan får i ögonen när man dricker ur den. En gåva till mig från min bror och därför omöjlig att arkivera för gott.
Och kaffet då? Just nu Nespresso, annars är Zoegas ett säkert kort.
Så, vad gör jag för att hålla jobbpassionen brinnande? Jo, jag dricker lyxigt kaffe i sköna koppar!
Det kanske låter lite töntigt och till och med barnsligt, men ... Faktum kvarstår, en kopp caffe latte med skummad mjölk i högt glas och lite kanel på toppen, gör att det inte känns fullt lika "same, same" att kliva in på mitt kontor och slå mig ner på Pilatesbollen, starta datorn och sätta igång och jobba.
Mina favoritkoppar:
3. Mitt senaste förvärv, en rejäl och mycket färgglad mugg inköpt i Olympic Park under London-OS.
2. De grova, höga glasen från IKEA, med tillhörande långa skedar.
1. Och vinnaren är: De bruna, silkeslena, höga keramikmuggarna från Granit.
Mina sämsta koppar:
3. Makens vita, fula, kantstötta presentkopp från gammal arbetsgivare.
2. De sirliga och dyra kopparna från känd, svensk porslinstillverkare, som maken fått av en släkting.
1. All time low-titeln innehas av: Komuggen från holländska Delft! Stor, klumpig och med horn (!) som man nästan får i ögonen när man dricker ur den. En gåva till mig från min bror och därför omöjlig att arkivera för gott.
Och kaffet då? Just nu Nespresso, annars är Zoegas ett säkert kort.
måndag 3 september 2012
En zlatanism så här på kvisten
Att arbeta som frilansare innebär ibland att sälja sin själ lite grann. Ja, nöden har ju som bekant ingen lag ... Vi vill ha lön, precis som alla andra. Även de fula jobben räknas, som Zlatan nästan sa ...
Vissa dagar - som idag - vaknar man till framåt fikadags på eftermiddagen och inser att man har en dunkande huvudvärk som sitter mitt i huvudet, att halsen raspar och att huden i ansiktet strävar nedåt, mot skrivbordet. Då är det dags att låta den mördande tråkiga texten - i det här fallet en reservdelslista för den delen av mänskligheten som ägnar sig åt turbiner - vila en stund, koka en kopp espresso, öppna dörren ut till altanen där solen steker katten och äppelträden varma, och sätta sig en stund med ansiktet mot solen. Blunda och låta värmen mjuka upp den fnösketorra ansiktshyn. Kanske följa kattens exempel och sträcka ut sig i hela sin längd, på altangolvet. Om grannen - som är pensionerad jurist - får syn på mig, så må det väl vara hänt. Kanske kommer han att undra vad jag pysslar med, kanske inte.
Så, efter lite kattgympa kan jag nu återgå till reservdelslistan. Eller också kan jag leva efter devisen "Gör inga reservdelslistor i dag som du kan skjuta upp till morgondagen". Ja, det låter faktiskt som en god idé!
Vissa dagar - som idag - vaknar man till framåt fikadags på eftermiddagen och inser att man har en dunkande huvudvärk som sitter mitt i huvudet, att halsen raspar och att huden i ansiktet strävar nedåt, mot skrivbordet. Då är det dags att låta den mördande tråkiga texten - i det här fallet en reservdelslista för den delen av mänskligheten som ägnar sig åt turbiner - vila en stund, koka en kopp espresso, öppna dörren ut till altanen där solen steker katten och äppelträden varma, och sätta sig en stund med ansiktet mot solen. Blunda och låta värmen mjuka upp den fnösketorra ansiktshyn. Kanske följa kattens exempel och sträcka ut sig i hela sin längd, på altangolvet. Om grannen - som är pensionerad jurist - får syn på mig, så må det väl vara hänt. Kanske kommer han att undra vad jag pysslar med, kanske inte.
Så, efter lite kattgympa kan jag nu återgå till reservdelslistan. Eller också kan jag leva efter devisen "Gör inga reservdelslistor i dag som du kan skjuta upp till morgondagen". Ja, det låter faktiskt som en god idé!
lördag 1 september 2012
Research für alle
Oavsett vilken publik du har - om du är översättare, journalist, bloggare, författare eller låtskrivare - måste du ha koll på äpplen och päron. Det håller inte att gissa sig fram.
För många år sedan arbetade jag med lokal-tv. Mitt jobb var att plocka ut en kul mix av amatörfilmer, musikvideor, dokumentärfilmer etc. och av dessa skapa ett sevärt programutbud. Mellan varven lekte jag programledare á la MTV och presenterade livligt ordbajsande allt från stillbildsserier i svartvitt till hemsnickrade spelfilmer och lokala musikerförmågors senaste alster.
En av dessa lokala musiker var en ung man, vars namn har försvunnit in i den stora glömskan, som kallade sig musikproducent. En gång i månaden dök han upp med en video i nypan. Vi spelade alltid hans musikvideor utan att protestera, även om kvaliteten varierade kraftigt.
En dag när jag satt i redigeringsstudion och lyssnade igenom den senaste videon satte jag dock kaffet i vrångstrupen. Jag backade videon, lyssnade, backade igen, lyssnade. WTF? Videon innehöll en liveinspelning och sångaren studsade runt som en pingisboll på scenen och sjöng med mikrofonen nästan nuddande gomseglet - eurodisco fast före E-type ... Det var inte låten i sig, utan texten jag reagerade på. Låten handlade om EG, som några år senare skulle bli EU. Texten var dock på engelska, och här hade låtskrivaren gått bet vid översättningen. Med stort allvar och imponerande frenesi vrålade sångaren "EG, EG, EG!" i refrängen. Komiskt, tyckte jag, och ville sända. Tragiskt, tyckte min teknikerkollega och lade in sitt veto.
Med denna lilla anekdot vill jag bara påpeka att man aldrig kan "researcha" för mycket. Även sånt man tror sig veta bör då och då skärskådas med förstoringsglas.
För många år sedan arbetade jag med lokal-tv. Mitt jobb var att plocka ut en kul mix av amatörfilmer, musikvideor, dokumentärfilmer etc. och av dessa skapa ett sevärt programutbud. Mellan varven lekte jag programledare á la MTV och presenterade livligt ordbajsande allt från stillbildsserier i svartvitt till hemsnickrade spelfilmer och lokala musikerförmågors senaste alster.
En av dessa lokala musiker var en ung man, vars namn har försvunnit in i den stora glömskan, som kallade sig musikproducent. En gång i månaden dök han upp med en video i nypan. Vi spelade alltid hans musikvideor utan att protestera, även om kvaliteten varierade kraftigt.
En dag när jag satt i redigeringsstudion och lyssnade igenom den senaste videon satte jag dock kaffet i vrångstrupen. Jag backade videon, lyssnade, backade igen, lyssnade. WTF? Videon innehöll en liveinspelning och sångaren studsade runt som en pingisboll på scenen och sjöng med mikrofonen nästan nuddande gomseglet - eurodisco fast före E-type ... Det var inte låten i sig, utan texten jag reagerade på. Låten handlade om EG, som några år senare skulle bli EU. Texten var dock på engelska, och här hade låtskrivaren gått bet vid översättningen. Med stort allvar och imponerande frenesi vrålade sångaren "EG, EG, EG!" i refrängen. Komiskt, tyckte jag, och ville sända. Tragiskt, tyckte min teknikerkollega och lade in sitt veto.
Med denna lilla anekdot vill jag bara påpeka att man aldrig kan "researcha" för mycket. Även sånt man tror sig veta bör då och då skärskådas med förstoringsglas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)