Pausar skrivandet - med att skriva

Nu blir det ett par veckor med skrivartävlingar i stället för manusknåpande. Jag tänker att mitt stackars manus behöver vila sig lite från mig, och tvärtom.



Det finns en hel del skrivartävlingar att delta i, särskilt så här års. Och det är roligt med den typen av uppdrag - det är lite som skoltidens uppsatsskrivningar. Riktigt kul, men framför allt är det bra träning att skriva inom ramar som har fastställts av någon annan. Just de där begränsningarna ger kreativiteten en jäkla skjuts!

Mitt senaste tävlingsbidrag handlar om en midsommar för länge sen. En mardrömsaktig midsommar när jag var ny i stan och blev strandsatt på en ö där jag inte kände en kotte. En jobbig upplevelse som jag nu alltså återanvänder och gör något användbart av. Det känns bra att omvandla något tråkigt till något kul och bra att faktiskt - på riktigt - ha nytta av det en har gått igenom!

Ett bidrag har jag alltså skickat in så här långt och nu sitter jag och funderar på vilket tävlingstema jag ska ge mig i kast med härnäst. Blir det Glädje, Fika eller Romantik? Hmm ... Tål att tänka på.



Å andra sidan, att skriva om fika kräver väl lite research, eller hur?

Dammsugarens magiska kraft

Jag körde fast. Jag körde fast riktigt rejält! Så pass att jag seriöst började ifrågasätta min egen förmåga att över huvud taget formulera meningar. Övervägde att söka jobb på lokala Lidl, i kassan. De ser ut att ha riktigt trevligt de som jobbar där. Lön varje månad, arbetskamrater.



(Snabbköpskassörskan, i kvarteret där jag bor ... Tiddelipom!)

Ja, så gick tankarna i går eftermiddag och det var en tung promenad hem från Lidl, med ett stycke falukorv - av den bästa - och två limpor valnötsbröd. Lite senare, när jag tillredde en svensk klassiker, falukorv och makaroner, slog det mig att det bästa jag kunde göra i morgon - idag! - var nog att ta fram dammsugaren och städa en runda.

Ha! Man kan alltid hota mig med en dammsugare!



I samma ögonblick som den tanken hade sjunkit in började det nämligen hända saker och idag har flitens lampa lyst med förvånansvärd klarhet. Och effektiviteten står högt i tak för jag har faktiskt även dammsugit - man ska hålla det man lovar sig själv!

Så, efter en mindre kollaps är jag på banan igen och hoppet lever!

Kalles kaviar och kirskål

Ni vet när Kallestuben - eller tandkrämsditon - är nästan helt slut men man vill ha den där sista lilla gnuttan, eftersom det inte finns någon mer tub i huset? Ni vet hur man står där och knådar och klämmer, kryster och kämpar ... Svär mellan sammanpressade käkar, tar i så det blixtrar framför ögonen.


Lite så känns det just nu! Jag sliter och kämpar med mitt manus, jag gnuggar mina snart helt utslitna geniknölar och visserligen rör det på sig men det går låååångsamt.

Det trillar fortfarande in tankar i huvudet, men om de tidigare stod som spön i backen så kommer de nu bara dripp-droppande, kanske en eller ett par om dagen. Som i morse när jag plötsligt insåg att jag behövde doften av syren på ett ställe! Efter att jag hade lagt till syrenen satt jag länge och bläddrade förstrött tills - plopp! - nästa tanke. Grannen! Grannen måste ut i sin trädgård, sådär av en händelse. Det blir bra, det blir kalasbra!

Syrenen och grannen är på plats och nu då?

Jaja, det är snart dags för lunch och idag blir det rester från gårdagens festmåltid: kirskålssoppa.



Tillagad under devisen "If you can't beat them, eat them!"

Ja, och sen behöver jag bara komma på hur jag ska kunna expandera mitt tålamod en aning. Typ fördubbla det - det skulle vara skitbra! Bara så att jag inte hela tiden behöver gå omkring med blodsmak i munnen.

En fjällröding och två kalashnikovs

Gårdagens inköpslista var måhända något radikal ...


Men nä, jag har inte drabbats av vapenfeber - trots allt tror jag faktiskt inte att vare sig Trumpen eller Putte kommer att knacka på min dörr inom det närmaste. Så nej, några kalashnikovs av ovanstående modell var det inte jag hade på min inköpslista.

Men vad var det då?

Jo, det handlade bara om två små oskyldiga kalanchoe:



Men eftersom jag inte är kapabel att minnas deras namn, fick det bli kalashnikovs - som en påminnelse och måhända även en varning. För strax efter utförda inköp, när jag, maken och våra kalashnikovs befann oss i säkerhet på landet, drabbades vi av nyheten om ännu en skolskjutning i USA.

Nu känner jag förstås att mitt skämtsamma "kalashnikovs" i inköpslistan var rejält icke-pk. Å andra sidan, vad ska man göra? Gråta? Det hjälper inte heller, är jag rädd. Det enda jag kan göra är att skicka min kärlek tvärs över Atlanten och hoppas att vapenlobbyn besinnar sig. Because your kid could be next!

Ibland har man det bättre än annars

Att sitta på terrassen och arbeta, med datorn i knäet och fötterna på en stol, iförd linne, shorts och en solhatt ... Det blir nog inte bättre än så och tacksamheten vet inga gränser. Jag har ett asbra liv!

Samtidigt har jag börjat inse att mina kunskaper om dramaturgi lämnar en del övrigt att önska. Så många böcker som jag har läst under årens lopp - tusentals! - så har jag ändå luckor i min förmåga att bygga en historia men de luckorna har inte blivit synliga förrän nu när det är skarpt läge. När allt liksom ställs på sin spets.

Jag försöker råda bot på denna brist genom att läsa, läsa, läsa och då främst böcker som hamnar i ungefär samma genre. Det vill säga spänning, obehag, mörker. Svårt att fokusera på mörkret en sån här dag kan tyckas, men dä bar' å åk, som han sa. 

Och mellan varven tar jag en liten promenad under mina äppelträd. Nej, det går verkligen ingen nöd på mig!

Dålig, sämre, sämst

En tanke slår mig, när jag nu försöker samla mig till nya krafttag, nya stordåd: Om du skriver en bok som inte säljer eller som får dålig recension, innebär det att du är en usel författare?



Nej, jag tänker nog inte i första hand på mitt eget alster, utan mer generellt. Jag vet ju med mig att jag, när jag har läst en bok - eller rättare sagt inte läst - som känns ointressant och som jag lägger ifrån mig oläst, tänker att Herregud, vad dåligt! Hur kunde den här personen få ge ut det här skräpet?

Så, är det då mer provocerande med uselt skrivna texter/böcker/alster eller över huvud taget konstnärligt arbete, än säg ett uselt utfört administrativt arbete? Är det värre att skriva en dålig bok än att vara en dålig bibliotekarie? Politiker? Tjänsteman? För visst tänker du - i alla fall gör jag det - att den som ger ut en dålig bok faktiskt borde ägna sig åt något annat, men när en tjänsteman blir påkommen med ett illa utfört arbete rycker du bara på axlarna? Kanske tänker du att jaja, det är väl inte så enkelt att vara alla till lags ... Men den där "författaren"!? Hur i hela helsike kunde vederbörande hitta ett förlag som var villigt att ge ut denna gallimatias? Och jag tänker så även när jag inte själv sitter och påtar i ett manus från morgon till kväll!

Är vi mer benägna att sätta oss på våra höga hästar inför arbete som har en mer konstnärlig touch eller som inte består av ettor och nollor - en sångare som sjunger falskt, en skribent som inte kan stava, en målare som inte riktigt får till det?


Det här var bara en stillsam fredagsfundering och inget inlägg i någon debatt, men visst är det lite intressant? Eller är det bara jag som tänker så här?

Kajsa-metoden

Så kom det då, beskedet jag har väntat på. Och det blev ett nja som definitivt kan och ska bli ett ja! Ett nja med skruv, om man så vill. I mitt huvud omvandlades njaet genast till ett ja och jag tror det är rätt väg att gå, det är så man måste tänka!



För att ett nja ska bli ett ja krävs två saker:

1. Envishet. Du har fått in en fot, håll kvar den för allt vad du är värd! Släpp för fasen inte taget! Du har ett namn, en kontakt och det här är egentligen som vilket anställningsprov som helst.

och

2. Kajsa-metoden. Jag tänker på Kajsa Bergqvist, den svenska höjdhoppsmästaren. Inför varje hopp daskade hon sig själv på rumpan, låren, kinderna. Så måste man göra - om än bara bildligt. Det gäller att bita ihop, att ta nya tag. Jag vill, jag kan, jag vågar!

När beskedet kom, i går kväll, passade jag - det ska jag erkänna - på att bryta ihop lite grann. Bara helt kort, typ tio minuter, och därefter samlade jag upp resterna av mitt grusade självförtroende och satte igång med att bygga upp det på nytt. För det finns ingen annan väg att gå, eller hur? Skulle allt det här arbetet vara förgäves? Nej, skulle inte tro det!