December 2015 - december 2017

Två år och två manus. Och bara refuseringar så långt ögat når. Deprimerande? Nej, inte särskilt - en vet ju att det kommer att ta tid. Tålamodsprövande? Ja, så inihelsike! En normalstressad tävlingsmänniska av sin tid förväntar sig att saker och ting ska ske så här:



Ärligt talat, hur ofta händer det - egentligen?

Nå, när tålamodet prövas till bristningsgräns kanske det är dags att ta till lite mer extrema åtgärder. Men extrema åtgärder i syfte att skynda på en utgivningsprocess, hur ser de ut? Hmm ... Låt mig tänka efter lite.



Vad har jag som talar för just mig och mina bokmanus? Jo, en benhård känsla av att

1. jag kan det här, jag har det i mig
2. jag vägrar ge upp

Och därmed är vi framme vid pudelns kärna:
Från och med den 1 januari kommer jag, med ett kapitel i taget, att publicera Del 1 i min spänningstrilogi om polisinspektör V. Bengtsson och systrarna Nylén genom detta forum. Vad jag önskar mig är att du som läser ska ge feedback och tips på vad jag kan ändra, vad som kan tas bort eller vad som saknas. Eller helt enkelt bara säga Hiss eller Diss, det behöver inte vara så komplicerat.

Do we have a deal?

Kom ihåg det: Första januari 2018. Då kör vi!

När envisheten blommar

När jag står här vid mitt skrivbord, månad ut och månad in, hinner jag tänka ganska mycket. Jag hinner tänka och jag hinner tvivla på min förmåga både en och hundra gånger.



Ja, kanske är det så! Åtminstone känns det så just nu. Nyss, för ett par dagar sedan, föll jag handlöst ner i en djup svacka av självtvivel, för att bara några timmar senare komma på en lösning på ett problem som i ett enda slag vände på alltsammans.

Det är Del 2 i min trilogi som har bråkat med mig. Jag kände att jag gick på tomgång, att det inte blev bra, inte trovärdigt, inte intressant. Kort sagt - skit. Skit är inte bra. Något behövde göras och hur löste jag då detta? Vad var det för fantastiskt som trillade ner i mitt huvud?


Japp! Stora saxen var det och nu är jag på banan igen. De mörka tankarna är ett minne blott och jag går med liv och lust in för att kapa, ta bort, göra om, göra nytt och göra bättre. Inte mindre än 80 000 ord fick stryka på foten för den goda sakens skull men jag hoppas och tror att jag kommer ut på andra sidan som en betydligt bättre människa.

Min lilla röda

Att skriva kräver mer än bara penna och papper, åtminstone om man som jag har en näst intill oläslig handstil!
I mitt fall började det med en röd "reseskrivmaskin", det vill säga den hade ett litet skal som man kunde knäppa fast över tangentbordet. Jag reste inte så mycket på den tiden, mest på grund av bristande medel, men däremot flyttade jag ganska ofta och då kom skalet väl till pass.



Jag minns milda sommarkvällar på balkongen på Vintergatan i staden V. Jag försökte vara något slags kvinnlig Ulf Lundell, en som snart, mycket snart skulle slippa träla på järnvägen för sitt uppehälle. En som inom kort skulle skriva något som skulle få hela världen (nåja, åtminstone den svenskspråkiga delen) att häpna.



Nu blev det inte riktigt så. Det hände lite saker på vägen som man brukar säga. Men skrivmaskinen behöll jag till dess att jag som nyutbildad marknadsförare packade mina tillhörigheter för att söka lyckan (läs: jobb!) i storstaden.

Att jag sålde min skrivmaskin känns numera fullkomligt obegripligt. Jag hade gett vad som helst för att ha den kvar! Troligtvis hade jag ont om pengar, men den kan ju inte ha inbringat många kronor ...

Det gick något år eller två innan min första dator landade på skrivbordet i lägenheten på Hjälmarsvägen i Årsta. Det tillhörande tangentbordet hade knappar som var mer lättmanövrerade än skrivmaskinens och visst var det praktiskt att slippa alla pappershögar men oj vad jag saknade känslan i den lilla rödas knarriga tangenter! Och ljudet från pappersvalsen, när du vevar fram en ny rad och samtidigt flyttar valsen tillbaka till utgångsläget. Det låter liksom *kaschvung* och det är ett ljud som innehåller en stor portion tillfredsställelse. Att trycka på Enter kommer aldrig någonsin att innehålla samma kraftfulla bekräftelse på att arbetet fortskrider, att du är på väg.



Men pappershögarna ... Nej, de saknar jag väl inte. Fast jag har sparat en del av mina gamla pappershögar i en flyttkartong på vinden, om längtan efter maskinskriven text skulle bli svår.

Stå på rören!

Jag står upp, alltså tänker jag. Eller hur var det nu?



Sedan flera år står jag upp och arbetar. Enda undantaget är en stund på eftermiddagen när jag har tränat på morgonen.
Många tycker det känns konstigt att stå upp och jobba. Och det gör det, i början. Men efter hand som du vänjer dig händer någonting. Efter ett tag börjar det kännas onaturligt att sitta och jobba, och jag tror faktiskt att hjärnan fungerar bättre när jag står upp. Jag får dessutom mindre problem med nacke, axlar, armar, händer.

Jag har under åren samlat på mig en imponerande mängd ergonomiska attiraljer för att komma till rätta med ev. obehag:

- höj- och sänkbart skrivbord (förstås)
- mjuk "ståkudde" som känns skön för fötterna
- armbågsstöd som skruvas fast mot skrivbordskanten
- mousetrapper
- ergonomiskt tangentbord
- lampa med dagsljus, som kan justeras beroende på om jag vill vara fokuserad/avslappnad etc.
- pilatesboll modell större, att sitta på om jag blir trött i benen/ryggen

Att stå upp hjälper mig fokusera. Kudden/mattan gör att mina fötter orkar, dagsljuslampan gör att jag slipper eftermiddagskoman som annars ofelbart infinner sig vid 15-tiden. Mousetrappern sparar armbågar och händer, armstöden sparar axlarna, osv.



De senaste två åren har jag skrivit två bokmanus på vardera cirka 80 000 ord (370 000 tecken) och till detta krävs uthållighet, uthållighet och mer uthållighet. Jag tror faktiskt att ståendet har bidragit och jag kan varmt rekommendera den som inte provat. Men ha tålamod, det tar lite tid att vänja sig.

VARFÖR?

Varför skriver du? Jag har fått den frågan ganska många gånger och nu ska jag försöka svara på den.

Jag skriver för att jag vill att folk (någon, vem som helst faktiskt) ska läsa det jag skrivit.
Men är det enda drivkraften? What about pengar, lyx, flärd och berömmelse?
Nej, pengar har aldrig varit en drivkraft. Fast jag har heller aldrig skrivit för byrålådan, däremot alltid för brevlådan. ALLTID!



Så jag skriver alltså för att tillfredsställa andra, tänker någon nu. Jag tänker inte hymla: jag vill att det jag skriver ska läsas av andra, gärna många. Varför? Ja, det vet jag däremot inte! Det är en önskan som alltid har funnits inom mig. Redan som barn hade jag en väldigt stark känsla av att det är bokstäverna som är medlet, vägen. Och redan innan jag kunde läsa började jag sätta ihop ord, verbalt, till nya meningar, nya berättelser.

Men varför fortsätta kämpa, i alla dessa år? Varför aldrig ge upp? Författaryrket är ett av världens ensammaste och svåraste, så varför? Jo, för att känslan när du får till en underbar formulering, när du lyckas skapa något som du aldrig har läst förut, övergår allt annat! Det ger helt enkelt en otrolig kick och första gången du känt det vill du bara ha mer.

Illustreras bäst med nedanstående sketch - ca. 2 minuter in i videon.

"Never before put in that precise order ...!" Underbart!

Liten tuva stjälper ...

I går blev Del 1 klar efter senaste lektörsrundan! Yey!
Jag kände mig positiv och nöjd. För första gången kände jag - ända ner i tårna - att jag var klar på riktigt. Jag hade fått till en början, en mitt och ett slut som kändes genomtänkta och genomförda. Jag hade följt en tanke, en tråd ända till slutet.

Ivrig att få ut till bokförlag satte jag ihop nytt följebrev. Jag skriver alltid om brevet! Följebrevet är det svåraste av allt, det är fanimig svårare än att skriva ett helt bokmanus på 400 sidor!
Den här gången valde jag en lite lättsammare variant. Inga foton, inga omständliga förklaringar, bara en kort synopsis och en kort beskrivning av mig själv. Skickade iväg till sex förlag varav några som jag aldrig skickat till förut. Ett av dessa var jag lite spänd på eftersom det finns i min närhet rent geografiskt.



Ja, det kändes pirrigt. Så döm om min förvåning när jag redan efter tre timmar (!!!) fick svar från det geografiskt närbelägna förlaget! Ett tack men nej tack - och inte ens särskilt ursäktande.



Ridå! Ja, verkligen ... Tre timmar! De kan inte ha hunnit läsa mycket, kanske bara själva brevet ... Om de nu inte har någon som sitter framför mejlkorgen hela dagarna och kastar sig över allt som kommer in, men det tror jag väl inte ens själv på.
De kunde åtminstone sagt att de inte har tid för nya manus just nu! Även om det är lögn så hade mitt självförtroende sparats en liten aning!

Så vad gör jag nu då? Ja, en sak är i varje fall säker: det blir nytt brev idag! De sex förlag som fick det förra brevet ser jag som "förlorade". Nej, jag vet att det inte alls är logiskt men jag kan inte låta bli att nojja kring detta. Så få rader och så inihelsike skitsvårt att få till!

Men nu tar vi nya tag, eller hur?



Japp, jag tror på det! Vi tror på det, right?

Frisyrer som väcker känslor

Andra människors hår är inget som vanligtvis bekymrar mig. Hår är bara något som folk i gemen har eller inte har.



Men så finns det ibland - ganska sällan - frisyrer som liksom ställer till det och jag syftar på Richard Jomshof och förskräcks inte nu, det här är ingen politisk spya. Inte alls. Det är bara så att ibland kan jag tycka synd om folk som tänker lite snett. Eller kanske inte alls.

Om man som Jomshof ingår i ett parti med (emellanåt ganska tydliga) bruna anstrykningar, som man dessutom gör allt för att tvätta bort, är det då tillrådligt att ränna runt i Adolf-frippa? Är det ett genomtänkt val och hur hänger det ihop med partiets strävan? Är det verkligen ingen som kan säga åt honom att ... tja, byta frisör? Jag menar, om jag hade varit Åkesson hade jag nog till och med kunnat erbjuda mig att betala en frisör som piffar till Jomshof med ny frisyr och får bort den tråkiga association som hans hår ofelbart leder till. Åtminstone för mig.

  

Ser ni? Eller är det bara jag?

Nu behöver man ju inte göra det så svårt för sig, jag skulle till exempel aldrig rekommendera följande frisyr åt en politiker:



Men nog skulle även Jomshof bli betydligt mer tilltalande med en sådan här kreation:



Jag menar, de flesta blir nog ganska tilltalande med en sådan kreation ... I alla fall han på bilden, vem det nu är, hehe.

Och härmed önskar jag alla vänner en god första advents-helg. Ät för mycket lussebullar, för mycket pepparkakor och för många skumtomtar för det tänker jag göra! :)