Alla dessa £$#¤% detaljer!

Jag lyssnar ofta och gärna på poddar och företrädesvis poddar om människor som skriver. Tips och råd. Knåp och knep. Ett av alla dessa knep, som faktiskt förekommer i flera sammanhang, är hur viktigt det är att ha järnkoll på "sina personer". Någon sa att hen lägger mycket tid på att skriva ihop en komplett livshistoria om alla personerna i boken. Och tänk så jag önskar att jag hade gjort det jag också!



Det finns många olika sätt att göra det här på men jag valde då att inte göra det. Varför? För att jag är en bråttom-person som vill komma igång med det roliga så fort som möjligt, så klart!
Hur svårt kan det vara att ha allt i huvudet? Om boken innehåller fem-tio personer, hur svårt kan det vara? Nu vet jag svaret på den frågan: SKITSVÅRT!



Nej, jag tycker nog inte det handlar om att jag är någon latmask - tvärtom, faktiskt. Att inte göra förarbetet grundligt innebär bara en enda sak: du får jobba dubbelt så mycket i slutänden. Och nu får jag äta upp mitt bråttombråttom för nu, två år efter att jag började skriva Del 1, har jag lyckats fippla bort en del detaljer på vägen.

Hmm, hur var det nu? Vilket år föddes han?
Kände vi till hennes hemort eller har det aldrig nämnts?
Hur många barn har den här bifiguren? Är hon gift?

Ja, det är sånt jag ägnar mig åt nu och jag kan ärligt säga att det är jättetråkigt. Jag städar manuset, det vill säga läser igenom för femtielfte gången och försöker rensa upp mina egna snubblingar på de här förargliga detaljerna. Aldrig mer, säger jag! Nästa gång ska jag göra min läxa grundligt! Promise!

Att ställa rätt frågor på rätt sätt

Att skriva om platser du aldrig varit på, men som finns i sinnevärlden, är alltid knepigt eftersom det alltid finns en risk för att någon som VET hur det ser ut på den platsen ska läsa ditt alster och bli irriterad. Som författare har du alltså inte fria händer att skapa till exempel falska våningsplan i byggnader, låtsasstadsdelar i befintliga städer eller fabulera ihop komponenter i ett historiskt skeende.
Och normalt sitter jag heller inte här på min kammare och spånar fritt om sådant som jag inte har en aning om men ibland är jag faktiskt inte medveten om att jag inte vet!


Fast visst händer det att jag vet att jag inte vet! Och då kommer vi till det här med att ställa frågor:

Ta en polisstation i någon stad, vilken som helst. Om du, som jag, aldrig har satt din fot på en polisstation är det ganska mycket du inte vet. Sitter alla poliser i separata kontorsrum eller sitter de i kontorslandskap? Kör de sin egen bil eller är det alltid blåvitt som gäller? Här finns i stort sett hur många frågor som helst!
Eller ta valfri stad. Du har aldrig varit där men din huvudperson kommer därifrån och - praise the Lord - Google Maps kan numera bistå med bilder från nästan vilka avkrokar som helst och det är alldeles fantastiskt! Men det behövs mer än bara ett eller annat foto för att du ska få ihop en trovärdig miljöbeskrivning, särskilt för dem som faktiskt bor i den staden!

Så, vad blir kontentan av detta? Jo, att formulera frågor så att jag får veta exakt det jag behöver veta är en konst och jag känner ofta att jag inte behärskar detta. Det är oerhört frustrerande och ibland tänker jag att kanske borde jag bara



och i stället skriva något helt annat, om en plats där ingen varit och om händelser som aldrig hänt och aldrig kommer att hända! Vänta lite, det har gjorts förut, eller hur?

Rapport från ett tangentbord

Saker och ting börjar falla på plats. Efter att ha fått tillbaka Del 1, Kinke lane koff, från lektören och därefter läst och begrundat, har jag nu äntligen börjat få ordning på huvudpersonen. Hon har ställt till problem för mig redan från början, eftersom jag om sanningen ska fram inte är så förtjust i henne som person. Men nu har vi grävt ner stridsyxan, hon och jag, och det hela börjar faktiskt likna något.



Del 2 har inte haft någon titel värd namnet, men idag klickade det till och nu har den en titel:

"Jalusi"

Vi talar alltså inte i första hand insyns- eller solskydd här utan helt enkelt "avund", men kanske att insynsskyddet ändå kan vara en liten tanke att ha i bakhuvudet. Avund är hur som helst en pålitlig drivkraft när det gäller ond bråd död.

Men hur hänger de tre delarna samman? Bra fråga, men jag måste samtidigt påpeka att Del 3 än så länge bara är en liten glimt i mitt öga och därför kan jag inte säga så mycket om den. Men de övriga två hänger samman enligt följande:

Kinke lane koff och Jalusi har en sak gemensamt, nämligen V Bengtsson och hans fru Lena.
I Del 1 dyker V upp som polisinspektör vid Grova Brott i Stockholm. Hustrun till en av hans närmaste vänner försvinner spårlöst och när hon kommer till rätta är hon misstänkt för mord.

I Del 2, Jalusi, får vi träffa V och Lena igen, men nu i en helt annan miljö. Den här gången handlar det om hur Lena och hennes syster Annika försöker få ordning på morföräldrarnas gård Ekbacken i Åbogen utanför samhället Ä. Gården har stått och förfallit i många år och Annika flyttar ner dit med sina fyra barn när hon separerar från maken Anders Lagerberg. Dessvärre visar det sig att det finns andra som också har planer för den fina gamla gården vars vattennära marker idag betingar ett relativt högt värde.

Del 3 är som sagt knappt på planeringsstadiet än men det finns en tanke och den tanken inbegriper förstås V och Lena men utöver det vågar jag inte säga så mycket för jag vet att det lika gärna kan skruvas till och bli något helt annat.

Dessa tre delar är än så länge långt ifrån färdiga. Den första delen ligger just nu och väntar på att diverse frågetecken ska rätas ut med hjälp av en författande polis, som vänligt nog har erbjudit sig att hjälpa till med procedurer och detaljer. För detta är jag innerligt tacksam!

Att vara i gott sällskap

Det har inte förekommit några påtagliga tecken, inget särskilt som jag kan peka ut. Det har handlat om små försumbara antydningar som lika gärna hade kunnat passera obemärkta. Men när jag nu ser tillbaka på de här två terminerna som jag har sjungit i kör, när jag i huvudet går igenom det hela så inser jag ju ... Jag kan inte sjunga!


(Julia Caesar - en annan kvinna som inte heller kunde sjunga men som gjorde det ändå)

Min allmänna avoghet mot sång som uttrycksform började i mellanstadiet då jag hade en lärarinna med sällsynt dålig intuition när det gällde barns känslor. Hon hade dock förstånd nog att se att jag var nästan sjukligt blyg och kanske tänkte hon att hon skulle dra sitt strå till stacken och försöka få mig att "öppna upp" och bli lite modigare. Och det skulle alltså ske med sångens hjälp! Herregud!! Hon hade ingen aning om vad hon orsakade!

Under en musiklektion förkunnade hon plötsligt att jag skulle sjunga inför hela klassen. Visserligen duett med en kompis, men ändå. Min röst skulle höras, inte bara från en annan del av rummet utan överallt i hela skolsalen! En sal som innehöll inte bara min klass på fyra elever utan även klassen över oss som var gigantisk - hela åtta elever!

Jag vägrade, jag teg som muren, jag knep ihop läpparna så hårt jag bara kunde och jag vägrade vägrade vägrade öppna min trut trots att lärarinnan - som jag för övrigt var skräckslagen för - stampade med foten av ilska. Jag trodde att jag skulle dö men jag höll ut, och jag överlevde.

Det tog ytterligare några år innan jag vågade mig på det här med att ta ton. Närmare bestämt 46 år.

I två terminer har jag alltså sjungit i kör och jag har gjort det med lätt hjärta och fröjd i sinnet. Men jag har på sistone börjat inse att jag nog inte har där att göra. Små sneglingar, någon som himlar med ögonen, någon som diskret flyttar sig en bit bort ... Det som jag först vägrade ta in är ett obestridligt faktum. Jag kan inte sjunga, och jag bör inte sjunga annat än i duschen eller när jag är ensam i bilen. Det är inte schysst mot mina medmänniskor!

Ber härmed mina körkompisar om ursäkt, utan någon som helst ironi eller självömkan. Det gäller att vara medveten om sina tillkortakommanden.


(Florence Foster Jenkins - ytterligare en kvinna som inte kunde sjunga men som gjorde det ändå)

När jag och Leif GW var barnvakter

Ja, för i drömmens värld kan allt hända, eller hur? Och det här drömde jag natten till igår. Det var så vansinnigt galet och uppåt väggarna och samtidigt så vardagsrealistiskt att jag bara inte kan släppa det. Så här var det:

Jag och mitt namn- och könlösa lilla barnbarn hamnade på outgrundliga vägar hemma hos Leif GW Persson, i hans hus som var ett märkvärdigt sammelsurium av rum, allesammans väldigt stökiga och väldigt tyngda av stora möbler och - tingeltangel!



Det visade sig att Leif GW älskade glaspjäser och här talar vi typ Bertil Valliens största och tyngsta skålar och liknande. Och vi talar inte en och annan pjäs utan huset fullt! Och mitt namn- och könlösa (jag tror det var en flicka) barnbarn var förstås inte sen att utnyttja situationen. Snart nog var huset fullt med glaskross och här förväntade jag mig någon typ av utbrott från Leif GW, men icke då! Glad och nöjd och fridsam fortsatte han att samtala med barnet och hen var precis lika glad och nöjd samtidigt som hen fortsatte kasta glasskålar i golvet med oförminskad frenesi.



Jag bad självklart Leif GW om ursäkt, gång på gång, men han bara skakade farbroderligt på huvudet och log mot det lilla barnet. Jaja, sa han, barn måste få vara barn, det är bara jag som håller på och köper glas, det är inte så noga med det där. Jag kan köpa nytt!

Hur det slutade? Jo, som så ofta blev jag avbruten mitt i och fick aldrig vare sig en förklaring till varför eller något avslut på det hela. Det var alltså bara Leif GW Persson, en massa krossat glas och så mitt barnbarn, vars kön och namn jag då fortfarande inte känner till. Men det var en energisk liten rackare, så mycket vet jag!

Perspektivbyte

Nu är det dags igen. Dags att sätta på sig läsglasögonen - i ordets mer direkta betydelse. Jag har gått igenom feedback på Del 1 från lektören och jag har gjort lite småändringar enligt hens anvisningar och nu - nu ska det ske. Hela tjillevippen ska läsas igenom ännu en gång, med så nya ögon som det bara är möjligt.



I sådana här lägen brukar jag försöka byta perspektiv genom att helt enkelt flytta på mig. I stället för att stå vid skrivbordet, där jag normalt befinner mig, sätter jag mig ner i en fåtölj eller en soffa med datorn i knäet. På så sätt lurar jag mig själv att tro att texten är lite ny, att den är obearbetad och fräsch. Och jag är så lättlurad så jag går på det!



Ja, så är det väl bara att köra igång! Jag gör som höjdhoppar-Kajsa, klappar mig på kinderna, på låren, tar ett djupt andetag ... Wish me luck - I'm going in!

Konsten att somna

Blåbärsgrisar i lingonriset och hemula julgranar med kottar och risstjärnor som hänger och dinglar över fängelsets murar där änglarna testar sina vingar och kossorna betar tusenlappar utan en enda bakterie i sina små myrhjärnor och inte en enda prästkrage utom synhåll ...



Ja, se där ett tips på att somna för den som dels har ett överskott på fantasi och dels lider av störande men inte livshotande insomnia.

Jag har alltid haft svårt med sömnen och trots att jag provat nästan varenda tips i boken (läs: internet) så är sömnen än idag en skör liten tingest som jag måste vårda ömt för att den inte ska fly ur sin bur för gott. Och det finns inga genvägar!
På senaste tid har jag hittat flera små tricks som gör att jag sover ganska gott, vilket känns som en Lottovinst i mitt fall - och detta kan bara den förstå som själv har legat vaken natt efter natt efter natt ...

Nå, tips och tricks i all ära men fortfarande tog det lång tid att somna och det var under en sådan klarvaken afton som idén till ovanstående gallimatias föddes. Inuti mitt huvud började jag rabbla ord, hipp som happ och i den eventuella ordning de råkade dyka upp. Det blev förstås galet uppåt väggarna men tänk så bra det fungerar! Jag somnar knall och fall, på bara någon minut! Det kanske beror på att min hjärna blir omedelbart utmattad av övningen - men skit samma vad det beror på, det funkar!



Hälsningar från en ovanligt utvilad liten människa!

Tips från coachen

Wow, vilken dag det blev!



Svaret från lektören, som kom i morse, fick mig att sväva en aning och fortfarande har jag en nästan religiöst euforisk känsla i kroppen. Att på det här viset lyftas av en människa som har i uppgift att såga och kritisera ... Jag menar, jag betalar ju för att hen ska läsa med de mest kritiska ögonen och att då få ett svar som fullkomligt bubblar av positiva omdömen känns nästan för mycket. I'm not worthy!



Men nu är det alltså dags att landa igen, att plantera båda fötterna stadigt på jorden och ta tag i det arbete som återstår. Bara för att lektören var väldigt positiv så innebär inte det att det inte fanns saker som inte kunde bli bättre.

Nå, vad var det då som behövde ändras? Ja, egentligen inga överraskningar där. Själva berättelsen håller, uppbyggnaden, spänningen, alltsammans håller - det är personbeskrivningarna som är vaga. Jag är dålig på människor, helt enkelt. Men - va fan - det visste jag ju innan!

Slutet är nära

Ja, faktiskt! Jag närmar mig den slutliga upplösningen i Del 2 och - som ett brev på posten - kommer tankarna på Del 3 flygande. Var de kommer ifrån vet jag inte, jag söker dem inte aktivt, men plötsligt finns det röster, figurer, händelser som på något underligt sätt flyter samman och bildar ett embryo till något. Men bara som en aning, en doft.
Visst är kreativiteten underbar? Det känns som om den göder sig själv: ju mer du använder den desto bättre fungerar den.



Samtidigt har min lektör blivit klar med Del 1 och jag bävar för att ta tag i den igen. Jag har släppt den, den finns inte i min vardag längre och ärligt talat minns jag knappt vad den handlar om!



Min hjärna fungerar nämligen som så att det som är avslutat försvinner och ger plats för nya tankar. Kanske är det en brist, men jag väljer att se det som en tillgång. Ett sundhetstecken. Fast ibland kan det bli direkt pinsamt:

På en julfest hos en kund, en gång för många år sedan, kom en för mig okänd kvinna fram och hälsade glatt. Hon formulerade sig som när man träffar en gammal bekant och frågade hur det var med familjen och jag tror att jag lyckades hålla masken någotsånär. Jag uttryckte till intet förpliktigande instämmanden och hummanden men när jag var tillbaka på kontoret igen kontrollerade jag hennes namn (tack gode gud för de obligatoriska namnbrickorna på sådana här tillställningar!) i min journal. Det visade sig att jag hade gjort ett stort antal jobb åt henne, under flera års tid! Ja, hjärnans vägar är i sanning outgrundliga ...

Och nu måste jag, trots att upplösningen av Del 2 ligger och hovrar i bakhuvudet och trots att Del 3 börjar formera sig i en annan del av bakhuvudet, plocka fram Del 1 och försöka bekanta mig med den igen. Hur var det nu, vem mördade egentligen vem?