Knackat hål på äggskalet!

Ja, det känns faktiskt lite som om jag tillbringat de senaste 2,5 decennierna innesluten i en kokong eller något ditåt.



När jag nu befinner mig ute bland folk igen, på ett arbete där jag har kollegor att dricka kaffe, luncha och prata med, känns det både som att ta ett gigantiskt kliv bakåt i tiden och ... inte. Så mycket har förändrats där ute!

Som vadå, frågar någon?

Ja, till exempel det här med "teamkänsla". Sist jag var anställd någonstans handlade det mest om att ta en kopp kaffe och tjöta lite vid kaffeautomaten. Där avhandlades en hel del viktiga frågor, där bokades möten och gjordes upp om "du gör det så gör jag det".



Teamkänslan á la 2018 är något heeeelt annat. Med hjälp av diverse kommunikationsverktyg blir jag dagligen och stundligen näst intill översköljd av information om aktiviteter, events, "all hands" och födelsedagstårtor - både verkliga och imaginära. Det gratuleras, det hurras, det firas och det sammanstrålas i ett kör. Alla hälsar vänligt men tvångsmässigt i korridorerna och ibland får jag en tydlig "Stepford Wives"-känsla, men i stället för att göra mig illa till mods handlar det mer om att jag känner mig som den klumpiga, fula kusinen från landet. Alla lyckas på något märkligt vis manövrera sina väskor, laptops, kaffekoppar och lunchlådor mellan skrivbord, fikarum och mötesrum utan att vare sig darra på manschetten eller på rösten. Alltid samma glada "hejsan" eller "godmorgon" eller "good morning" eller "hallo" eller "how are you" osv. Glatt, otvunget och extremt internationellt. Hela tiden med siktet inställt på nästa möte, tech-demo, all hands, meditationsstund, övning med företagskören, födelsedags-roundup och så vidare. Det är inte utan att en känner sig lite överväldigad!

Men om vi bortser från känslan av att vara överväldigad så är det över lag en positiv upplevelse. En känsla av att "vad-fan-har-jag-gjort-som-har-varit-frilansare-i-så-många-år"?
Fast kanske är det en bra sak att jag bara är där "ute" två dagar i veckan och tillbringar resten av tiden under min korkek, med min dator och mina texter. Jag får så mycket energikickar av de två dagarna att jag troligen skulle bli fullkomligt olidlig och omöjlig att ha i möblerade rum, om jag var där på heltid.



Så, efter att ha avverkat mina två dagar den här veckan ska jag nu försöka varva ner lite och återgå till att röra mig i normal hastighet igen.

Simma lugnt!

Ut ur garderoben

Att tillbringa hela dagarna i sitt eget huvud, så som man gör när man på heltid är en berättande människa, är ett ensamt värv. 

För att inte alldeles förlora förståndet bör du uppsöka mänsklig kontakt, helst varje dag. Tyvärr är jag alldeles för nöjd med mitt eget sällskap vilket innebär att jag är dålig på att söka mig bort, ut från mitt tangentbord. Vilket i slutänden kanske inte är så hälsosamt och därför kommer jag, från och med första veckan i december att göra vissa justeringar av mitt yrkesliv.

Jag ska - wait for it! - ut bland folk! Jag ska tillbringa två dagar i veckan på ett riktigt kontor, bland riktiga människor. Äta lunch, fika och lyssna på levande människors röster - till skillnad från de röster jag vanligtvis hör inuti mitt huvud där mina karaktärer framlever sina många gånger förunderliga liv. Dessa ska nu alltså få konkurrens av riktiga, levande människor och herregud vad nervös jag är!

Senast jag hade mänskliga kollegor omkring mig, på riktigt, var 1992. Jag har haft åtskilliga digitala kollegor under årens lopp och i ett antal år hade jag även en kollega av kött och blod, som såg ut  så här:

Katten blev jag så småningom allergisk emot och jag får väl hoppas och tro att detsamma inte ska inträffa med mina blivande mänskliga kollegor.

Wish me luck - I'm coming out!

Berg- och dalbana

Jag tycker om att åka berg- och dalbana, karuseller, allt som rör sig upp och ner, ut och in och bak och fram. Det är roligt att skrämma sig själv, att hisna, att få pirr i magen. Roligt att blekna, att känna att 'aldrig i helvete att jag gör om det där' och sen omedelbart gå och ställa sig i samma kö igen, för en ny runda.



Men det finns även andra typer av berg- och dalbanor, sådana som inte innebär något köande eller sittande fastspänd i någon sinnrikt konstruerad, modern version av stupstock. Jag syftar alltså på den känslomässiga berg- och dalbanan som drabbar oss alla lite till mans och av helt olika anledningar.

Just nu går jag igenom en jobbig form av "åkattraktion" där jag mer eller mindre dagligen kastas uppåt och nedåt av mina känslor kring det här att gå och vänta på bokförlagets svar.
Man har förklarat för mig att det var väldigt mycket att göra efter semestern och att man därför inte tog tag i mitt omarbetade manus förrän nu, för en knapp månad sedan och ändå går jag här med en ständig känsla av att trampa på Legobitar.



Kommer mejlet med domen att komma idag? I morgon? Ska jag drabbas av härdsmälta eller lyckorus? Ska det bränna till i hjärtat av smärta eller av glädje? Ska jag behöva meddela min omgivning att jag måste ta tag i ytterligare en omarbetning innan jag vet säkert om det "blir något"?

Om jag bara kunde komma på ett sätt att slippa den här oron! Att bara jobba på med redigeringen av manus nr. 2 och att skissa vidare på manus nr. 3 utan att hela tiden ha den här hovrande, stickande känslan av obehag i bakhuvudet. Å andra sidan, utan detta kanske känslan då beskedet blir positivt inte är lika himlastormande som jag tänker mig den. Kanske måste jag släpas i helvetets avgrund för att rätt uppskatta ett enkelt litet "Ja!". Nå, i så fall! Självklart! Bring it on!

Sinnesstämningarnas Eldorado

Alla jobb är behäftade med för- och nackdelar.



När jag en gång i tiden arbetade som växlare vid järnvägen handlade min arbetsvardag om att  överleva arbetspasset och att inte reta upp någon av mina ärligt talat ganska gruffiga kollegor. Enkelt om än inte så smärtfritt.



Som översättare genomgår jag, under ett projekts gång, flera olika sinnesstämningar: förväntan (innan projektet anlänt), entusiasm (när jag packar upp projektet i översättningsverktyget), förvirring (när filer saknas eller oväntade filer dyker upp), frustration (när kunden gjort en felaktig beställning), panik (över att dagarna rullar på och projektet inte kommer igång eftersom filer fortfarande saknas) ... och så vidare. Sen finns det förstås projekt som bara rinner igenom systemet utan vare sig hicka, hosta eller nysningar. De är få men helt underbara!

Att skriva bokmanus påminner om översättarjobbet men innehåller även andra känslor och sinnesstämningar. Varje dag möter jag nya stötestenar, feltänk, tankevurpor och allehanda omkullkörningar som gör att jag måste tänka om och då händer det saker. Förväntan, entusiasm, förvirring, frustration och panik får sällskap av ångest, eufori, självrannsakan, osäkerhet, övermod, uppgivenhet, skam, våghalsighet, blygsel, ödmjukhet ... ja, och när jag har löpt varvet ut börjar det om igen. Varv på varv i en malström som aldrig verkar ta slut.

Frågan är: blir det bättre? När manusen omvandlas till böcker och köpes, lånas och läses, lättar det då? Av någon anledning tror jag inte det. Ångesten, uppgivenheten, övermodet och ödmjukheten kommer för all framtid att sätta snurr på mitt inre, i virvel efter virvel.

Nå, strävan, envishet och jävlaranamma har jag fått med modersmjölken och om jag aldrig har behövt använda mina resurser till sista blodsdroppen förut, så är det dags att lägga i kämpaglödens överväxel nu!

Att våga lita på sig själv

Att våga lita på sina infall, på sina vaga föraningar om att ett stycke måste ändras, ett annat måste bort, ett tredje ska flyttas och så vidare ... Hur går det till? Jo, det handlar enbart om att bestämma sig!

Det händer ju ganska ofta (åtminstone hos mig) att det plötsligt faller ner en tanke i mitt huvud, i form av en klar och tydlig anvisning: Ta bort, skriv om! Men hur vet jag när jag vågar lita på det? Hur vet jag att det inte bara handlar om att jag tror att gräset är grönare på andra sidan staketet? Det skulle kunna vara inbillning, eller ett sätt att hålla hoppet levande genom att försöka övertyga mig själv om att jag kan det här, att jag har en plan. Så hur vet jag att jag vet?



Välkommen till skrivarvärlden! Det är så vardagen ser ut här: ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, mellan självförtroende och självtvivel. Och ständiga, mer eller mindre omöjliga beslut att fatta.



Jag tror på att jag kan, därför kan jag. Ja, svårare än så behöver det inte vara. Om du tror, om du är bergfast övertygad om att du gör rätt, då måste det ju vara rätt, eller hur? Och gud nåde den som säger något annat!

Så enkelt att det blir skitsvårt

Att skriva ett följebrev till ett manus kan tyckas enkelt. Jag menar, du har ju de facto påtat ihop runt 70 000 ord så hur svårt kan det vara att få till det där ynka lilla brevet?

Jag kan säga att det är få uppgifter här i livet som är så svåra, för detta följebrev ska nämligen ackompanjera, vara ansiktet utåt, för ditt hjärteblod, ditt anletes svett. Med få ord - helst inte mer än en sida - ska du formulera något som får någon på det mottagande bokförlaget att känna att just dina ord skulle kunna vara läsvärda. Dessa få ord är själva nålsögat och bokförlaget är kamelen!

Men när det kniper och blir svårt med formuleringarna brukar jag trösta mig med nedanstående spännande instruktion på en offentlig toalett i Dalarna.



Kristallklart, eller hur? Fast om man ska hålla sig strikt till anvisningarna är det väl inte mycket till toalett, va?

Detta - ovan - visar bara hur svårt det är ibland, det här med att få orden på plats. Rätt ord på rätt plats, som ska generera rätt typ av respons. Så lätt och ändå så svårt.

Känslan när något faller på plats

I väntan på det däringa bokförlaget som ska återkomma med besked om min framtid har jag satt igång med att arbeta om en gammal surdeg.



För drygt 15 år sedan var det någonting inom mig som fick kontakt med en viss "Edith". Edith är en gammal dam med mycket livsvisdom som hon gärna delar med sig av, men hon formulerar sig aldrig i termer som äldre, respektabla damer brukar använda sig av. Tvärtom! Det har varit en hejdlös resa och jag har ägnat lång tid åt att skriva ner och formulera mig runt den här gamla damens utfall och infall. En del av det hon sa var oanvändbart men en hel del har jag använt och det är detta halvt idisslade och utspottade som jag nu försöker borsta upp och putsa av.

Själva grundstommen är densamma men resten behövde en rejäl översyn och emellanåt har det känts som om jag helt har tappat kontakten med det som en gång var, med de tankar jag hade. Men så plötsligt, efter mycket vånda och grubbel, har något landat! En insikt, en idé - tankar som kompletterar och fyller ut, som förklarar och skärper.

Det är som att klä en julgran, tänker jag nu. Jag lyfter in den där gamla granen och konstaterar att den är lite mager, lite i tunnaste laget. Men jag plockar hur som helst fram kartongerna med alla kulorna och glittret och sätter igång och nu, efter en hel del pillande, inser jag att det blir riktigt bra och fint!



Om det håller hela vägen in i mål återstår att se. Men än så länge känns det hoppfullt och än så länge har bokförlaget inte sagt blankt NEJ TACK och det är ju något att vara tacksam för!

Prinsessdrömmen

Nej, det här ska inte handla om bakelser, även om det säkert är skitgott att blanda prinsesstårta med  drömtårta ... Kanske något att testa men det får jag göra sen. Nu över till min tanke, innan jag glömmer vad det var jag tänkte på:

Jo, så här. Alla - åtminstone alla flickor - sägs någon gång i livet ha drömt om att vara prinsessa. Att få styra ut sig i siden och sammet och guld och medaljer, för att sedan skriiiiida fram och bli beundrad och avundad och omhuldad och pussad på och älskad av prinsen och hela folket. Typ så. Om jag har förstått det hela rätt ...?



Jag vet ju inte riktigt hur den där prinsessdrömmen ser ut, för jag har aldrig drömt den. Jag kan ärligt säga att jag aldrig i helaste vidaste livet har drömt om att gå omkring i fotsid chiffong och klackskor med svandunstofsar och ha glitter i håret!

Just därför blev jag så innerligt förvånad när mina klasskompisar (okej, de var bara tio men ändå) valde mig till Lucia ett år! Det här var typ 70-tal och jag var typ 11 år och typ den blygaste blondinen i hela socknen. Jag var dessutom begåvad med obefintlig sångröst, ett outhärdligt stripigt hår och jag hade både tunghäfta, scenskräck och hattstorlek som en fullvuxen karl. Dessutom skulade jag eftersom jag var lång och gänglig och inte ville se längre ut än killarna i klassen (ja, det fanns ju bara fem men ändå).



Blev det succé? Ja, det kan väl diskut... Nej, det blev fiasko! Tokfiasko! Skolans luciakrona fick inte plats på mitt stora huvud, så jag fick gå som kvinnorna i Afrika när de bär hem vatten, dvs. jag fick balansera den där jävla kronan på huvudet och jag kände hela tiden hur den liksom ville kana åt än det ena, än det andra hållet. Förmodligen såg jag ut som en uggla där jag gick och vickade på halsen för att parera kronans rörelser.

Självklart fick jag en vers att läsa också, men scenskräck och tunghäfta och vers inför föräldrar och klasskompisar (även om de bara var tio) är dömt att misslyckas. Jag tappade bort mig redan på första raden och fick ta hjälp av en kompis som kunde både sin egen vers och min utantill.

Nå, fick jag mersmak? Väcktes min prinsessdröm?

Vägbula

Ibland kör jag fast. Ibland kommer det inte ett j--la ord ur fingrarna och då gäller det att hitta ett sätt att lösa knuten. Oftast tar jag en promenad, men det finns några andra - väl beprövade om än inte så vanliga - metoder.

1. Lyssna på podcast - något haha-roligt! Just nu är det Skäringer & Mannehimer som får mig att skratta så jag nästan tappar andan. Även vissa avsnitt av Mark & Jonas kan funka.



2. Skriva utan innehåll! Ja, det här är en metod jag använder när jag verkligen har kört "bonnfast". Då öppnar jag ett nytt dokument och bara låter fingrarna gå. Sammanhang irrelevant! Ibland kan det funka men framför allt är det väldigt roligt! Obs! Meningarna måste vara korrekt formulerade, inte bara ord staplade på varandra.



3. Skriva på främmande språk! Se ovanstående metod. Det här är lite samma sak fast tvärtom. Svenska är mitt modersmål så att skriva på till exempel engelska eller tyska är en utmaning och jag har upptäckt att när jag fokuserar på formen, språket mer än själva innehållet så händer det något och ibland kan det till och med hända helt fantastiska saker!

Hur gör du?

Århundradets antiklimax

Så länge jag kan minnas har jag lidit av spindelfobi, en rädsla så kraftfull att den har blivit något jag identifierar mig med. "Jag är rädd för spindlar" är en lika stor och oemotsäglig sanning som "Jag är blond" eller "Jag är född i Småland".



Att ha spindelfobi - eller fobi över huvud taget - är ett handikapp. Visserligen ett handikapp vars konsekvenser i någon mån kan undvikas men ändå.
Familjen har vant sig vid att då och då få rycka ut när jag blivit fast i något hörn av huset där jag stirrar "döden" (läs: en spindel) i vitögat och kroppen har slutat fungera. För det är så det är! Kroppens funktioner störs ut. Andningen blir ojämn, ytlig och hjärtat galopperar. Jag får tunnelseende, musklerna omvandlas till gelé och den kognitiva förmågan halkar ner på reptilnivå.

Och så till själva antiklimaxen!

För ett halvår sedan träffade jag en terapeut, men av en helt annan orsak än fobi. Det handlade om insomnia, mina sömnsvårigheter. Under samtalet kom vi även in på fobin och terapeuten rekommenderade mig dels en bok om rädslor och dels KBT i form av en exponeringssession för att bli kvitt fobin. Jag lånade boken, tänkte att "Tja, det kan väl inte göra saken värre!"

Jag hade alltså inte förväntat mig någon radikal förändring. Inga pukor och trumpeter. Och just när jag läste - det tog väl ett par kvällar, det var en liten tunn bok - hände ingenting. Jag läste igenom boken och lämnade tillbaka den, end of story. Trodde jag!

Eftersom det här hände sig under svinkalla senvintern 2018 var den samlade spindelvolymen i vårt hus förmodligen ganska låg och därför tog det nog nästan ett par månader innan jag stötte på någon spindel i huset. Men när det väl hände insåg jag att något hade skett. En känsla av förändring. En nästan omärklig förskjutning.
Som vanligt väntade jag mig, som vid alla andra möten med mina antagonister, en inledande fysisk reaktion. Hugget i bröstet, myrkrypningarna i benstomme och muskulatur, andningsstoppet ... Men - ingenting! Jag blev stående och stirrade på spindeln, en halvstor med långa ben och liten kropp. Ingenting! Jag stod kvar länge och glodde dumt. Spindeln glodde - troligtvis - tillbaka. Vi hukade i våra respektive skyttegravar men ... ingenting! Jag avyttrade djuret och livet gick vidare, tänkte att det kanske var en tillfällighet. Men jag bokade ingen KBT-session mot fobin.



Ja, så här har det alltså fortsatt och efter hand som tiden går och jag inser att jag - kanske! - har botat mig själv från åtskilliga decennier av ångest, känns det nästan lite snopet. Asså va fan! Var det så här enkelt!? Kunde ingen jävel ha satt den där jävla boken i mina jävla händer för jävligt länge sen? Va?

Varmt? Jovars ...

I skuggan, då solen just har vandrat in bakom en tall, är temperaturen här i huset ganska dräglig faktiskt. Den snittar väl på en 35 grader Celsius men jag har lyckats hitta en plats där jag kan sitta och arbeta och jag kan säga att jag trivs alldeles utmärkt!

Många klagar och gnäller och ojar sig och pratar om miljöförstöring, om torka, om djuren och om grillningen. Jomenvisst, det är för JÄVLIGT men jag tycker nog ändå att man måste försöka göra det bästa av situationen. Man kan ju inte bara låta värmen ta över! Nej, det gäller att kämpa emot med all kraft och med alla medel man har!

Ja, här sitter jag, förresten. Vätskebalansen? Jodå, tackar som frågar - den har jag jävla bra koll på måste jag säga. Inget Resorb-behov här inte ...

Ostruket bäst?

Jag är inte särskilt strukturerad av mig. Influenser, inspiration, intryck, allt flödar i en ojämn ström in genom ena örat/ögat och - ganska ofta - ut genom det andra. En del fastnar förstås på vägen och en del skriver jag ner, men väldigt mycket försvinner ut i vad som känns som ett tomt intet.

Det är, gissar jag, från den plats som känns som ett tomt intet jag hämtar mina idéer. I mitt inre, privata moln ligger decennier av samlade intryck, tankar och minnesbilder och liksom guppar runt som små fridfulla öar. Vilken ö som når medvetandet just denna dag kanske är en slump men det är alltid lika fantastiskt när en befarat bortglömd minnesbild plötsligt poppar upp till ytan. Det brukar få folk i min omgivning att imponeras av mitt goda minne vilket ju är ganska häpnadsväckande, med tanke på att jag själv tycker att jag aldrig minns någonting.

Å andra sidan, detta något ostrukna sätt att minnas har vissa fördelar. Överraskningsmomentet till exempel. Att i ett givet ögonblick minnas något som inte alls hör ihop med nuet, något ryckt ur sitt sammanhang, kan dels generera glada skratt och dels leda till nya, tokiga associationer som i sin tur skapar (en illusion av?) inspiration. Kanske är det till och med detta mitt ostrukna minne som gör att idéerna aldrig tar slut? Kanske bör jag inte alls försöka strukturera min minnesbank och sortera tankar och bilder i förståndiga, ändamålsenliga lådor och mappar, kanske vore det helt förödande för min kreativitet att hela tiden veta var allt finns! För tänk vad tråkigt det vore att bara kunna stoppa in handen i minnet och plocka ut det man behöver, utan att behöva rota runt och kanske hitta sådant man inte letar efter. Väldigt ofta är det just det där man inte letade efter som blir nyckeln till något nytt och spännande, eller hur?

Skräckblandad förtjusning, eller kanske tvärtom

Som att skicka iväg sin förstfödde till första skoldagen. Eller som att ha barnvakt för första gången. Eller resa bort från barnen första gången. Eller lämna minstingen på dagis och höra lillen snyfta övergivet. Eller ... Eller ...



Äsch, tänker jag sen. Det är ju bara att göra! Jag överlevde allt det där så då överlever jag det här också. Men att skicka iväg manuset till förlag för femtioelfte gången känns pirrigt, osäkert, svajigt och nu när jag har tryckt på Skicka sitter jag här och försöker skräckslaget undvika att komma på att just "det där" måste ändras, tas bort, läggas till, modifieras, flyttas, you name it. Samtidigt vet jag att jag kommer att vakna på nätterna ett tag framöver med insikter om att något är fel: en felstavning, en mening som borde lämnats därhän, en konstig formulering som borde gjorts om ...



Det finns mycket som kan gå snett, såklart, men vad detta egentligen betyder - och det enda det betyder just för tillfället - är att jag nu, as of this minute, har semester! Grattis mig själv!

Om deadline och barnuppfostran

Semestern kommer så sakteliga krypande och med den kryper även en ny deadline närmare. Jag måste - MÅSTE! - snart släppa taget om mitt alster igen. Släppa ut det i världen, låta det stå på egna ben och bli granskat, isärplockat, skärskådat och dissekerat av Förlaget och kanske även av andra förlag. Och kanske några agenturer också när jag ändå håller på. För att liksom inte lägga alla ägg i en korg men också för att inte fallet ska bli så högt och hårt.



Det ironiska är - och jag borde förstått det här eftersom ironin aldrig försitter en chans att lägga näsan i blöt - att nu, när jag är så nära, då faller fjällen från mina ögon och alla tillkortakommanden, alla genvägar, alla feltänk sticker plötsligt ut som varbölder i texten! Herreminje, ska jag då aldrig bli färdig? Är det så här det är?

Det är som att sätta ett barn till världen. Inledningsvis tänker du att du ska göra alla rätt, du ska inte lämna något åt slumpen, det här ska bli världens bästa person. Men ganska snart stöter du på patrull och tvingas kompromissa, tvingas till beslut som kanske inte är optimala, tvingas ta just de där genvägarna du inte hade tänkt dig. Och du försöker ta nya tag, tvingas backa ett par steg för att göra om och göra rätt och i slutänden, strax innan barnet är redo att flyga ur boet, kan du bara konstatera att du gjorde en del missar på vägen men förhoppningsvis kommer världen - och barnet - att förlåta dig för det. Det kanske blir ett och annat terapibesök men herregud, det är väl smällar man får ta!


(Om jag skulle hamna på en terapisoffa någon gång så skulle den se ut så här!)

Skillnaden är att ett manus med defekter - hur små de än är - förmodligen inte lyckas ta sig igenom det nålsöga som en utgivning innebär och därför sitter jag här nu, i elfte timmen, och skriver så fingrarna värker. Och läser och redigerar och flyttar textsjok hit och dit och tänker att fan, någon gång kommer väl ändå den där känslan av att Hurra, jag är klar!



Eller inte ...

Ett ovanligt blogginlägg

Det här är en politisk "rant". Jag brukar inte skriva om politik, delvis på grund av att väldigt många redan gör det, men nu går det inte att hålla emot längre.

Till Jimmy Åkesson:

Jag är blond, jag har blå ögon och så långt tillbaka någon har orkat kontrollera är jag "svensk" - men vad innebär det egentligen?



Både min farfarsfar och min morfar flydde till USA när det var för fattigt och eländigt att bo i Sverige. Det är bara lite drygt 100 år sedan. Ingen tid alls, egentligen. När de anlände var de vad vi idag skulle kalla "ensamkommande flyktingar".
Med lite flyt och mycket arbete lyckades de tjäna ihop pengar och kunde sedan köpa varsin gård när de efter många år i västerled vågade sig på att återvända.
Min morfar deltog i första världskriget för USA:s räkning och som tack fick han pension från amerikanska staten under resten av sitt liv (han blev nästan 90 år). Pengar som kom väl till pass när han skulle försörja fyra barn på en liten gård i Småland. Han berättade gärna vilda historier om sina äventyr som ung emigrant.
För pengarna som farfarsfar tjänade i USA köpte han sig en gård som än idag är i familjens ägo och där jag har vuxit upp. Under hela sitt liv var han stolt över sitt liv som emigrant, han visade gärna upp sin björnskinnspäls och sin amerikakoffert. Vi efterlevande ser honom än idag som en förebild, en som vågade, en problemlösare.

På grund av de eländiga förhållandena i Sverige för hundra år sedan har jag många släktingar i USA och vi har idag ett flitigt socialt utbyte. Vi trivs ihop och vi skrattar ihop. De är andra och tredje generationens amerikaner men de värdesätter sitt svenska arv. Men är de svenskar? Kan de åberopa sitt svenska arv och i så fall varför? Ingen av dem är född i Sverige men alla uppskattar de att komma hit och njuta av sillamackor och snapsvisor. Så, var drar vi gränserna?

Jag har lämnat svenska kyrkan eftersom jag inte tror på högre makter. Jag tror på mig själv, på alla oss människor som lever här på jorden, bakom gränser som en gång ritades upp, inte av någon högre gudom utan av människorna själva.
Jag tror verkligen på människans förmåga att anpassa sig, att göra det som är bäst för sina närmaste - även om det handlar om att fly ett land som av olika orsaker inte går att bo i längre - och jag tror på vår uppfinningsrikedom, som ju är den som har fört oss hit där vi är idag. För vi har tagit oss hit genom en strävan efter förnyelse och INTE genom att skräckslaget kämpa emot, försöka vrida tillbaka klockan och skapa ett "vi" och ett "dom".

Det är häpnadsväckande att ett politiskt parti idag - 2018 - kan bli näst största parti genom att vädja till människans allra lägsta instinkter. Ett parti som dessutom öppet pratar om sina planer på att kategorisera oss i termer av vilken gud vi tror på och vilken färg det är på vår hud!



Jag skäms något så oerhört! Jag skäms för mina barns skull och jag skäms för min farfarsfars och min morfars skull. Dessa två starka män som troligtvis hade haft en helt annan syn på det här med "vi" och "dom" om de hade levt idag.

Vi människor har i alla tider rört oss över gränserna, utbytt erfarenheter och arbetskraft, låtit språken och kunskaperna färga av sig på varandra. Det är bland annat det som kallas utveckling, Jimmy.

De sista självande minuterna (nåja, dagarna då!)

Min andra deadline närmar sig och även om den bara finns i min fantasi så är den oerhört verklig för mig. Den är på liv och död och ingen skräckfilm kunde vara mer gastkramande!



Mitt nu drygt 2,5-åriga projekt (and counting) ska under de närmaste dagarna få sig en sista handpåläggning och därefter utsättas för brainstorming tillsammans med lektör Plump som blir mitt - kanske - sista bollplank i ärendet.

Mina förhoppningar är, som ni märker, höga men så har jag också hittat en del oerhört smarta (om jag får säga det själv) lösningar på de problem som förlaget identifierade initialt. Det vill säga det som man såg som ett hinder för publicering. Själv kan jag bara hålla med. När jag, efter att ha låtit manuset vila i några veckor, läser igenom det hela igen ser jag ju att det har hänt saker. Det är mycket bättre. MYCKET bättre!

Jag är ärligt talat väldigt stolt över det jag har åstadkommit och jag har idag betydligt större förtroende för min egen förmåga än jag hade för bara ett halvår sedan. Det måste ju betyda att jag är på rätt väg, eller hur? Att trägen vinner, eller hur?
Ja, det betyder definitivt att alla vi som kämpar och sliter och biter ihop och vägrar ge upp våra drömmar är hjältar hela bunten - för fy fasen vad mycket jobb det är!


Ja, det är jag, ta mej fan!

Schabloner

Det finns en del böcker som sätter sig som plåster i huvudet. Eller som tuggummi under skon, kanske är mer korrekt - för det handlar långt ifrån alltid om "bra" litteratur. Jag har ett sådant tuggummi - en riktig skämsbok - som ibland poppar upp i medvetandet. Den finns i en bokhylla i mitt föräldrahem och den är skriven av Barbara Cartland.



Ja, så heter den och jag ska erkänna att jag inte har en aning om hur många gånger jag har läst den! Men vad är det då som är så fängslande? JAG VET INTE! Det finns INGENTING som motiverar den här bokens framträdande plats i mitt medvetande.
Och här bör det påpekas att jag har läst hundratals, kanske tusentals böcker som har försvunnit in i minnets mörkaste labyrinter omedelbart efter att jag lagt ifrån mig dem! Så varför sitter den här kvar som ett plåster? Jag vet inte!

Kanske beror det på att boken är ett dramaturgiskt mästerverk - för även romance-litteratur kan vara spännande! Den handlar om den vackre Drogo och hans tråkiga ankunge till hustru, som i slutänden visar sig vara en svan - såklart. En schablonaktig story om det någonsin har funnits en sådan, men ändå ... Barbara var bra på det där, det måste man ge henne. Hon drog ut på det i evigheters evighet och det var inte förrän på typ sista sidan som Drogo förstår att den kvinna han älskar är hans egen hustru. Och varje gång jag kom så långt rös jag ända in i mitt innersta av välbehag - och vände helt sonika boken helt om och började från början igen.

Vad vore livet utan böcker?

Plötsligt bara händer det

Som en blixt från klar himmel får jag en idé och jag öppnar en fil som inte varit öppnad på länge och den känns lite dammig och unken.



För drygt 15 år sedan började jag skriva på en sak som sedan inte har velat lämna mig någon ro. Jag har gjort många olika utkast men inget har riktigt fallit vare sig mig eller något förlag på läppen. Hela tiden har jag hållit fast vid själva grundstoryn och jag tänker att det måste finnas något där, något som är viktigt, som jag inte får slarva bort. Och nu känner jag mig alltså redo att gå igenom den igen och den ska vässas, slipas och ansas tills den känns fräsch. Så får vi se vad det blir av det. Ett är dock säkert, det är inte:

- romance
- sci-fi
- fantasy
- deckare
- barn eller ungdom

I övrigt är utgången oviss. Det kan bli en thriller och det kan bli en utvecklingsroman, men det kan även bli en feelgood-roman. Allt är möjligt och det känns fantastiskt roligt.

Håll tummarna - nu blir det åka av!

Pausar skrivandet - med att skriva

Nu blir det ett par veckor med skrivartävlingar i stället för manusknåpande. Jag tänker att mitt stackars manus behöver vila sig lite från mig, och tvärtom.



Det finns en hel del skrivartävlingar att delta i, särskilt så här års. Och det är roligt med den typen av uppdrag - det är lite som skoltidens uppsatsskrivningar. Riktigt kul, men framför allt är det bra träning att skriva inom ramar som har fastställts av någon annan. Just de där begränsningarna ger kreativiteten en jäkla skjuts!

Mitt senaste tävlingsbidrag handlar om en midsommar för länge sen. En mardrömsaktig midsommar när jag var ny i stan och blev strandsatt på en ö där jag inte kände en kotte. En jobbig upplevelse som jag nu alltså återanvänder och gör något användbart av. Det känns bra att omvandla något tråkigt till något kul och bra att faktiskt - på riktigt - ha nytta av det en har gått igenom!

Ett bidrag har jag alltså skickat in så här långt och nu sitter jag och funderar på vilket tävlingstema jag ska ge mig i kast med härnäst. Blir det Glädje, Fika eller Romantik? Hmm ... Tål att tänka på.



Å andra sidan, att skriva om fika kräver väl lite research, eller hur?

Dammsugarens magiska kraft

Jag körde fast. Jag körde fast riktigt rejält! Så pass att jag seriöst började ifrågasätta min egen förmåga att över huvud taget formulera meningar. Övervägde att söka jobb på lokala Lidl, i kassan. De ser ut att ha riktigt trevligt de som jobbar där. Lön varje månad, arbetskamrater.



(Snabbköpskassörskan, i kvarteret där jag bor ... Tiddelipom!)

Ja, så gick tankarna i går eftermiddag och det var en tung promenad hem från Lidl, med ett stycke falukorv - av den bästa - och två limpor valnötsbröd. Lite senare, när jag tillredde en svensk klassiker, falukorv och makaroner, slog det mig att det bästa jag kunde göra i morgon - idag! - var nog att ta fram dammsugaren och städa en runda.

Ha! Man kan alltid hota mig med en dammsugare!



I samma ögonblick som den tanken hade sjunkit in började det nämligen hända saker och idag har flitens lampa lyst med förvånansvärd klarhet. Och effektiviteten står högt i tak för jag har faktiskt även dammsugit - man ska hålla det man lovar sig själv!

Så, efter en mindre kollaps är jag på banan igen och hoppet lever!

Kalles kaviar och kirskål

Ni vet när Kallestuben - eller tandkrämsditon - är nästan helt slut men man vill ha den där sista lilla gnuttan, eftersom det inte finns någon mer tub i huset? Ni vet hur man står där och knådar och klämmer, kryster och kämpar ... Svär mellan sammanpressade käkar, tar i så det blixtrar framför ögonen.


Lite så känns det just nu! Jag sliter och kämpar med mitt manus, jag gnuggar mina snart helt utslitna geniknölar och visserligen rör det på sig men det går låååångsamt.

Det trillar fortfarande in tankar i huvudet, men om de tidigare stod som spön i backen så kommer de nu bara dripp-droppande, kanske en eller ett par om dagen. Som i morse när jag plötsligt insåg att jag behövde doften av syren på ett ställe! Efter att jag hade lagt till syrenen satt jag länge och bläddrade förstrött tills - plopp! - nästa tanke. Grannen! Grannen måste ut i sin trädgård, sådär av en händelse. Det blir bra, det blir kalasbra!

Syrenen och grannen är på plats och nu då?

Jaja, det är snart dags för lunch och idag blir det rester från gårdagens festmåltid: kirskålssoppa.



Tillagad under devisen "If you can't beat them, eat them!"

Ja, och sen behöver jag bara komma på hur jag ska kunna expandera mitt tålamod en aning. Typ fördubbla det - det skulle vara skitbra! Bara så att jag inte hela tiden behöver gå omkring med blodsmak i munnen.

En fjällröding och två kalashnikovs

Gårdagens inköpslista var måhända något radikal ...


Men nä, jag har inte drabbats av vapenfeber - trots allt tror jag faktiskt inte att vare sig Trumpen eller Putte kommer att knacka på min dörr inom det närmaste. Så nej, några kalashnikovs av ovanstående modell var det inte jag hade på min inköpslista.

Men vad var det då?

Jo, det handlade bara om två små oskyldiga kalanchoe:



Men eftersom jag inte är kapabel att minnas deras namn, fick det bli kalashnikovs - som en påminnelse och måhända även en varning. För strax efter utförda inköp, när jag, maken och våra kalashnikovs befann oss i säkerhet på landet, drabbades vi av nyheten om ännu en skolskjutning i USA.

Nu känner jag förstås att mitt skämtsamma "kalashnikovs" i inköpslistan var rejält icke-pk. Å andra sidan, vad ska man göra? Gråta? Det hjälper inte heller, är jag rädd. Det enda jag kan göra är att skicka min kärlek tvärs över Atlanten och hoppas att vapenlobbyn besinnar sig. Because your kid could be next!