Mötet med en polis

Så har vi då satt oss ner, min vän polisen och jag, och gått igenom mitt förstlingsverks alla polisiära fallgropar. Ja, det var ju en del ... Som att poliser inte "intervjuar" sina vittnen utan "förhör", vilket jag naturligtvis vet men när jag sitter där och skriver så faller orden på ett sådant sätt att man instinktivt vet att något är fel men man kan inte sätta fingret på problemet.



Vi hade ett långt och fruktbart och mycket bra samtal. Ett nödvändigt samtal. För det är så lätt att snubbla på vokabulären när man själv aldrig har arbetat som polis, eller ens varit i närheten av polisiärt arbete.
Vad säger till exempel poliserna när de ska tillbaka till ... "kontoret"? Ja, "stationen" ska det ju vara! Såklart! Så enkelt och så svårt.

Och när du skapar en karaktär som har ett arbete inom polisen, var arbetar han då? På "polisen"? Nej, så enkelt är det förstås inte, det måste till något mer. Vad är det hon säger, Saga Norén? "Rikskrim Malmö!" Jo, men nu är det så att "rikskrim" inte finns längre! En omorganisation har omkullkastat Sagas väl inövade ramsa och hur irriterande det än är så måste man förhålla sig till det. Vad det innebär för Saga Norén har jag ingen aning om men min polis måste ha en specifik plats som han tillhör. Det återstår att se vad det blir.



Och hur presenterar sig en polis för en annan vid en annan region? Ja, det är också något att tänka på och där visade det sig att jag hade klivit rakt i klaveret. Ja herregud, vilken tur att det finns poliser man kan intervjua! Ja just det, jag intervjuar ju, jag förhör minsann inte! Det gäller att hålla tungan i rätt mun, eller hur det nu var ...

Antiklimaxen som kom av sig

Att skriva färdigt något. Att klicka på krysset i övre högra hörnet i wordfilen och känna att nu är jag klar. Att omvandla filen till pdf och skicka iväg den till några vänliga själar som har erbjudit sig att läsa en sista gång. Att rensa upp lite i mappen med utkast och noteringar, eftersom det är färdigt nu. Att städa undan och dra några djupa andetag och känna efter vad som behövs, rent kroppsligen. Behöver jag kanske ligga på sofflocket ett par dagar? Kanske käka vindruvor och läsa något helt annat, lösa korsord och komma ifatt med korrespondensen. Om jag nu hade någon korrespondens att komma ifatt med, alltså ... Vi sysslar ju inte med sånt i dessa tider, men det låter ganska coolt - "att komma ifatt med korrespondensen".



På den tiden korrespondens var en materialsport, alltså.

Anyway. Jag hade väntat mig att både kroppen och huvudet, eller åtminstone innehållet där i, skulle behöva lite tid för återhämtning, men ack vad jag bedrog mig. En idé damp ned innanför skallbenet nästan i samma ögonblick som jag tryckte på det där krysset i wordfilens övre högra hörn. Jo, så kan det gå. Och nu sitter jag här och skriver så det knakar i tangentbordet. Och inte är det mitt tidigare omnämnda Manus nr. 2 som är på tapeten, utan här är det nya friska tag. Nya idéer, nya ord och en helt ny värld som öppnar sig. Fortfarande handlar det om ond bråd död, men där slutar nog också likheterna med Manus nr. 1. Och det känns bra, riktigt bra. Så bra att jag nästan tycker det är lite synd att jag om någon halvtimme måste bryta och dra ner på stan för en välförtjänt AW med några vänner. Fast bara nästan ...

Ha en god fredag!

Det kom så plötsligt

Det hände redan i fredags, faktiskt. Strax före klockan fem och jag hade tänkt stänga av datorn vid fem eftersom jag skulle få middagsgäster.
Planen hade varit att jag skulle slutföra manuset först den här veckan och därefter ta mig tid att läsa igenom en gång till, för att under nästa vecka ta tag i själva slutklämmen. Men så nådde jag alldeles oförhappandes sista sidan flera dagar i förväg och en lång stund stod jag bara och stirrade snopet på skärmen.



Men snopenheten gav så småningom vika för det självbelåtna och under kvällen kom jag flera gånger på mig själv med att sitta och flina inåtvänt, till gästernas förmodade frustration.



Men nu står jag här och vet inte riktigt. Biter på en nagel och funderar på om jag ens vågar börja läsa ännu en gång. Sist jag gjorde det insåg jag att det behövdes en total rockad av sammanhang och tankegångar, vilket alltså har tagit några månader att slutföra och nu vill jag absolut inte drabbas av fler sådana insikter. Jag är osäker på om jag orkar med fler rockader nämligen - SÅ jävla roligt är det faktiskt inte!



Okej, jag får väl helt enkelt ta och fundera på saken. En kopp kaffe och en skorpa kanske ... Mjo, så får det bli.

Så förtvivlat nära!

227 sidor av 290 är genomgångna, godkända av me, myself and I och har en tydlig röd tråd och inga lösa tåtar.



Nu hoppas jag och ber att inga nya hinder ska dyka upp som gör att jag måste backa klockan igen och skriva om. Jag erkänner villigt att min metod med att samtidigt håll två manus igång inte var någon idealisk lösning, även om det var roligt. Men man lär så länge man lever.



En sak som däremot var oerhört nyttig och som man kanske kan hålla i bakhuvudet även fortsättningsvis, var den komprimerade version av manuset som jag rabblade igenom förra veckan. Jag klippte och klistrade och fick till en helt renodlad, naken story - och där började det hända saker! Jag såg plötsligt vad jag kunde behålla och vad jag kunde kapa, men framför allt såg jag vad som INTE fick tas bort.

Ja, nu är det alltså bara resten kvar och det handlar om själva upplösningen och är alltså inte något som görs med vänsterhanden. Det kräver en fokuseringsförmåga som egentligen går utanpå vad jag mäktar med, men det är bara att bita ihop. Jag har haft en bra vecka så här långt - hoppas det kan fortsätta så till dess att jag är i hamn. Med den hastighet jag har fått upp nu, räknar jag med att kunna ropa Hej om någon vecka eller så.

Tjoflöjt!

Hur vet jag att jag är klar?

Det är en nog så viktig fråga, även om den känns aningens amatörmässig. Men seriöst, hur vet jag att jag är klar? Hur vet jag att strukturen på manuset inte behöver göras om, inte behöver fler utvikningar, inte behöver stuvas om eller piffas till mer?



Och när riskerar piffandet att gå till överdrift?

Just nu är jag - tror jag! - inne i slutspurten, själva upploppet. Jag har historien klar för mig, runt 70 000 ord nedtecknade och hyfsat bra koll på alla delar. MEN det finns fortfarande detaljer som kan ändras, flyttas, förbättras, tas bort, micklas med och här skulle jag nog i princip kunna hålla på i det oändliga! Så hur vet jag när jag ska lägga ner pennan/tangentbordet? Hur i hela friden kan jag vara säker på att jag verkligen har gjort mitt allra yttersta och att jag har sugit ut mesta möjliga? Hur vet jag att det inte går att få ut mer, att det inte går att vrida hela historien ytterligare ett varv och på så sätt skapa något nytt och ännu bättre?

Svaret är nog helt enkelt så pass enkelt att det inte kan bli enklare: det vet jag inte! Jag har inte en jävla aning, jag måste famla sig fram till dess att magkänslan säger att nu får det banne mig vara nog. Det gäller alltså att hålla ut till dess att jag känner mig:

Färdig!

Multitaskingmorgon

Att i manuset så här i efterhand lägga till nya avsnitt som är avsedda att fördjupa känslan av ångest och förvirring hos huvudpersonen, samtidigt som du rensar i dina gamla spellistor, är en något kluven upplevelse, to say the least!



Å ena sidan ett krävande tankearbete som helst ska resultera i formuleringar som inte tråkar ut läsaren och som inte känns ytliga och överslätande, och å andra sidan en rannsakning av mitt behov av uppåttjack när jag springer: Behöver jag verkligen Little Gerhard? Nej, han får stryka på foten och i stället lägger jag till lite Blondie. Jaha, och M.I.A. och Paper Planes då? Tja, den får åka med ett tag till. Även Pink får vara kvar, och Billy Joel - fast han ryker nog nästa gång jag rensar. Anne Linnet får stanna, Rod Stewart, Petra Marklund och Grymlings får gå och så lägger jag till lite Dire Straits. Och BCR, hur ska jag göra med dem? Det tål att tänka på ...

Men hur var det då med ångesten? Ja just det, just det. Ångest, förtvivlan, desperation, en kvinna som är på gränsen till om inte ett sammanbrott så åtminstone en rejäl genomklappning med ett åtföljande, närmast kvävande hämndbegär. Tja, det kan funka men jag rekommenderar inte någon den här arbetsprioriteringen!

Och The Clashs I fought the law - vad i hela friden ska jag med den till? Älskade den när jag var typ tolv men nu handlar det om ren och skär nostalgi. Creedence ... Svårt beslut. Men David Lindley är fortfarande ett uppåttjack så jag behåller Tu-Ber-Cu-Lucas and the Sinus Blues samt El Rayo-X och tar bort resten.

Och om vi låter den desperata, djupt bekymrade kvinnan helt enkelt börja misstro även sina närmaste, ger inte det en extra liten kick? Nja, tvekmacka på den, va?

Lapp på lapp men ingen ström

Datorer och allehanda paddor, ifåner och annat i all ära, men vanliga hederliga post-its är faktiskt oerhört praktiska verktyg!



Jag skriver och skriver och för varje sida som läggs till föregående tappar jag bort mig lite grann. Då måste jag börja om, läsa, fundera, notera. Jag skapar filer med kom-ihåg och jag skapar filer som innehåller beskrivningar av innehållet och som i slutänden blir nästan lika långa som själva manuset - allt för att försöka få lite ordning på ett ganska stökigt hjärnkontor.



Men så nådde jag till slut en återvändsgränd. Jag behövde en krycka av något slag, för att få saker och ting på plats och det var där postit-lapparna kom in i bilden. Jag skrev korta beskrivningar av respektive kapitel på lapparna och satte upp dem på väggen. Sedan stod jag där och bara tittade på lapparna, på deras inbördes ordning och insåg att själva ordningen var fel. Ordningsföljden gjorde det hela ointressant.

Den här gången var det lapparna som fick saker och ting att falla på plats! För första gången på länge SÅG jag hela manuset. Jag gjorde en ny fil, skrev ihop en ny inbördes ordning, gjorde en fil till och började klippa och klistra.

Tummen upp för alla nya friska tag som tas här på officet. Känns just nu som att jag börjar om en gång i veckan, men fan den som ger sig.

Sämsta morgonen någonsin

Småförkyld, hängig och trött tog jag mig denna morgon friheten att slå mig ner på toalettstolen i badrummet för att torka mig mellan tårna. I vanliga fall brukar jag göra det stående men jag kände mig svag. Till saken hör att sonen, bara fem minuter tidigare, hade duschat i nyss nämnda badrum utan några som helst problem!

Jag torkade ena foten, satte den i golvet och lyfte den andra. När jag bytte fot föll blicken alldeles omisstänksamt på golvet mellan mina fötter. Där sitter en spindel, svart och stor, säkert fem-sex centimeter mellan vingspetsarna, och stirrar på mig med ett illvilligt hånflin.



(Här skulle jag egentligen ha lagt upp en bild på en spindel men jag fixar inte det just nu, kan inte ens se dem på bild. Det är illa nog med Tom Cruise, så det får duga.)

Den kom för nära. Det var för oväntat och för påträngande. Jag flippade, som man så vackert brukar uttrycka det. Flippade, big time!



Typ sådär, fast utan pistolen. Men jag hade gärna haft en i handen och jag lovar, hade jag haft ett vapen av något slag - luftgevär, älgstudsare, raketgevär, you name it - så HADE JAG ANVÄNT DET! Utan tvekan och utan att bry mig det minsta om att jag förstörde hela badrummet på kuppen. Det hade sååå varit värt det!

Okej, sådana där tankar gör mig faktiskt orolig. Det visar att jag - precis som förmodligen många andra människor här i världen - kan bli både blodtörstig och mordbenägen om jag råkar hamna i fel situation. Kanske därför jag dras till deckare och mordgåtor? Ja, fan tro't. Kanske ska jag inte ta den där KBT-behandlingen mot spindelfobi, vem vet vad det kan göra med mig som person!? Kanske blir jag både trist och tråkig och ... inte ett dugg jävla underbar.



Jupp, that's me right now!

Det här med kontinuitet

Jag har många gånger läst om författare som reser bort till hemlig ort och sätter sig för att gå igenom sin text, för att fånga upp lösa ändar och knyta ihop säcken. I ensamt majestät minsann, för att slippa bli störda och avbrutna av vardagens små förtretligheter. Jojo! I-landsproblem!



Ja, så har jag tänkt. Jag har tänkt att det är pompöst i överkant att ta sig den friheten, att helt sonika stänga av världen och tiden på det där viset. Men nu börjar jag känna att det är något sånt som måste till för att jag ska få ihop det här!

Att ta helg, gärna lite långhelg så här i sensommartider för att suga ut de sista soltimmarna, är väl gott nog, men när jag kommer tillbaka till kontoret och ska veva igång tankarna igen är det inte lika mysigt längre. Det "flow" som jag hade i slutet på förra veckan är som bortblåst och jag vet att det kommer ta ett par dagar innan jag går igång igen. Och sen är det snart dags för nästa helg! Menassåvafaaan!



Ska det då vara så svårt att bara stänga av datorn när man känner för det, och sen dra igång igen när man har gjort det man nu ska? När man haft den där helgen på landet eller ägnat ett par dagar åt att musta äpplen, göra äppelmos, plocka tomater, luka ogräs eller måla trädgårdsbod? Ja, tydligen - för det är inihelsike svårt att starta upp idag!

Asså, ska det vara på det här viset vill inte jag vara med!

Att skrämma skiten ur

Jag tycker om karuseller, ju mer upp och ner, bak och fram och ut och in, desto bättre. När någon frågar varför, brukar jag säga att jag gillar att skrämma skiten ur mig själv. Det är liksom renande på något sätt ...



Samma sak med skräckfilmer. Som barn gick jag inte att slita från tv:n ens med skohorn om det visades något läskigt. Idag är skräckfilmerna alldeles för kliniska och tilltalar mig inte alls. Det blir inte kul, bara äckligt. Och det är nog där själva poängen ligger, när jag tänker efter. Ju mer du får gissa dig till själv, desto mer obehagligt blir det.



(Något av det otäckaste som finns - It-clownen!)

Jaha, vad har det här med mitt skrivande att göra? Jo, igår kväll skrev jag ett avsnitt som handlar om hur huvudpersonen känner sig iakttagen i sitt hem. Ni vet den där klassiska scenen där man går ut ur huset med en ficklampa, för att undersöka trädgården - som är tom. När man kommer tillbaka står dörren på vid gavel men ingen människa syns till. Är vederbörande inne eller ute? Vad har hänt?
Faktum är att jag blev så tagen när jag skrev ihop det här, att jag var tvungen att stänga av och går ner till familjen och bara umgås lite. Sluta tänka på vad som kan stå där ute i mörkret, under äppelträdet, och se på mig när jag intet ont anande ... Huvaligen!