Omvärldsabstinens

Ledig från översättandet i fyra veckor så här långt, "and counting". Än så länge känns det hur bra som helst och jag har inga problem att tacka tvärnej till alla jobberbjudanden. Det enda som stör mig lite grann är att det inte dykt upp några erbjudanden de senaste fyra dagarna ... Möjligtvis kan denna bristande uppmärksamhet från omvärlden bero på att det var julafton i onsdags och att det är lördag idag. Det vill säga folk i gemen är lediga. Även projektledare.



Jag framlever dagarna i stillsamt majestät och föräter mig i godan ro på saffransfudge, rocky road, lakritskola, nötchoklad, knäck och mozartkulor. Samtliga hemsnickrade av mina egna små hansingar.

Det är en märklig känsla att inte behöva känna någon press, att få gå dit näsan pekar, att bara vara. Och att med berått mod inte ha något att fakturera nu när december månad närmar sig sitt slut, känns närmast absurt. Så djupt rotad är vår pliktkänsla (ja - jag vet att vi alla måste arbeta för att kunna betala vårt uppehälle, men ändå ...) att det är höjden av lyx att bara vägra.

Men min arbetsvägran har absolut ett slut. Frånvaron av uppmärksamhet från omvärlden, om så bara ett mejl från en projektledare, har börjat skava lite. Snart är det dags att ge sig ut på översättarmarknaden igen, att vifta med vit flagg och hoppas på att kundernas närminne inte är så kort att jag redan avpolletterats som "lost in translation".

Mening och mål

Jag har ganska många böcker och jag njuter av att sitta bland mina bokhyllor och känna lukten av tummade boksidor. Inte helt friskt, kanske, men det är min grej. Ibland går jag en lov bland bokhyllorna, läser på ryggarna och konstaterar att "Jo, den där har jag läst" eller "Jaha, har jag läst den?". Eller som nyss: "Men den har jag väl ändå inte läst!" Det är lite störande när man inser att en bok - för inte alls jättelänge sedan - har passerat genom ens händer och ögon, utan att man minns ett enda ord av den. Jag läser baksidestexten och ändå - inte en rörelse, inte en stavelse.



Man kan se på det här på två sätt:
1. Jag har så dåligt minne att jag helt enkelt inte kommer ihåg vad jag läser.
2. Boken var så meningslös att jag inte minns ett ord ur den, trots att jag  läst den ganska nyss.

Båda alternativen är direkt deprimerande och jag vet inte vilket som är värst. Det första är ju tråkigt för mig personligen och det andra är oerhört sorgligt för den aktuella författaren.

Och när jag då sitter här och skriver på mina egna alster, inser jag ju att risken - om mitt manus publiceras - är stor att jag hamnar i kategori nr. 2. För hur många böcker minns vi egentligen, så där på rak arm? När jag tänker efter är det ganska få böcker som under min livstid har satt sådana spår att jag verkligen MINNS dem. Och när jag tänker efter är det de böcker jag läste som barn jag minns bäst. Till exempel Anne på Grönkulla (första boken), Kulla-Gulla (första boken), Arizona-Charlies pojke och Rajtan-tajtan, Bonnie. Därefter kommer ett antal år med Maria Lang och farsans naturromantiska äventyrsromaner, och sen, runt 1980, upptäckte jag John Irving och där har jag flera favoriter, som Hotel New Hampshire, Welterviktsäktenskapet och Vattenståndet.



Efter min Irving-period läste jag under några år enbart Nobelpristagare och gamla klassiker, företrädesvis ryska sådana. Minns jag dem? Ja, Bashevis Singer minns jag ju ganska väl, men annars är det skralt med minnesbilder.

På senare år är det få böcker som har satt spår och det beror väl inte bara på att jag har dåligt minne, utan även på att ribban höjs med åldern. Och jag kan inte med bästa vilja i världen hävda att mitt pågående alster håller en sådan hög kvalitet eller har ett sådant överraskningsmoment att den skulle stanna kvar i mitt minne, som något utöver det vanliga.

Nej, jag vet att man inte ska tänka så här! Å andra sidan tror jag det är viktigt att vara realist. Åtminstone när andra tittar på ...

Beach 2015, much?

Som stillasittande/-stående/-liggande i jobbet behöver jag röra på mig då och då. Flitigt gymnastiserande av fingerlederna gäller tyvärr inte som "träningspass".


Jag har sprungit, pw:at och tränat yoga i många år, med varierande grader av intensitet, men när jag för ett par år sedan fick veta att jag har en kronisk luftrörsåkomma var jag tvungen att ge upp yogan. När luftrören denna fuktiga höst valde att näst intill lägga av helt, fick jag ge upp löpningen och när det var som allra värst kunde jag inte ens ut och promenera. Då - men inte förrän då - insåg jag vilken avgörande betydelse hälsan och motionen har för den mentala kapaciteten.

För att uttrycka sig rakt på sak: jag är en riktigt skitstövel när jag inte tränar!



Nu, efter flera veckors ångestframkallande andnöd och annat elände, har jag åtminstone börjat kunna fundera på att kanske, kanske kan jag börja träna snart igen. Något. Inte allt på en gång, men något litet.

På nätet finns en trevlig yogasajt som heter Yogobe. Man prenumererar på den, månads-, kvartals- eller årsvis. Inga stora kostnader, åtminstone inte om man jämför med yoga på stan. Å andra sidan missar du fördelen av grupptrycket vid yogapass i en studio. Men jag som just nu är lite infektionskänslig tycker att det här är en fantastisk pryl!
Där finns flera olika typer av pass, olika tränare och valfria fokusområden. Du kan välja mellan pilates, klassisk yoga, yinyoga och mycket annat. Samt kundalini, som är min favorityoga och som tyvärr inte är jättepoppis och därför inte är så flitigt representerad "på stan".
Jag har kört 3-4 provträningar och är supernöjd. Tänker absolut bli prenumerant!

Och beach 2015, då? Nja, det får man förhoppningsvis på köpet. Om inte, så är väl inte det hela världen?



(Obs! Den här bilden hittade jag på nätet, under devisen "50-åringar ska inte ha bikini". HA! säger jag bara. Det ska de VISST! You go girl!)

Läskramp

Okej, skrivkrampen har löst upp sig och ljudet från mitt tangentbord löper som kulspruteeld genom huset.



Nu har jag i stället fått problem med att läsa. Oavsett vilken bok jag öppnar just nu, så tröttnar jag inom ett par-tre kapitel. Inget fångar mitt intresse. Kanske kan man bara göra en sak i taget, antingen skriva eller läsa. Vad det nu ska tjäna till ...



Hur som helst, bäst att passa på medan man har flow!

Objects in the rearview mirror may appear closer than they are

Man talar om att världen krymper, att vi kommer närmare varandra och att detta på sikt ska (kan) öka förståelsen oss människor emellan. Hmm. Ibland tvivlar jag.



Telias nät har hackats/attackerats två gånger den här veckan och då fungerar inget som det ska. I sådana situationer känner man sig oerhört liten och sårbar, och känslan av utanförskap är totalt.
Aldrig har väl världen känts så stor och hotfull som när man är utestängd från den digitala verkligheten.



Det är obehagligt att plötsligt bli medveten om sin sårbarhet, samtidigt som jag häpnar över att vi idag tar vår digitala kontakt med omvärlden så för given. Den digitala närhet jag har med exempelvis mina släktingar i Iowa, Illinois och Kalifornien är i sådana här stunder en ren chimär, för när internet ligger nere känns de mer avlägsna än någonsin!

Och nu, just i skrivande stund, får jag ett sms från Telia som säger att de ser allvarligt på dessa attacker och jobbar intensivt för att åtgärda problemen. Om det var tänkt att det meddelandet skulle ge mig en känsla av trygghet, så missade de målet grovt, kan jag säga.

Den där iskalla känslan längs ryggraden ...

... när du inser att det du just skrivit förmodligen är ren skit.

Som nämnts några gånger håller jag på att skriva om ett gammalt välrefuserat manus - av den enkla anledningen att jag kan och vill. Trodde jag ...



Originalet, om man nu kan tala om ett sådant när ursprungsidén har modifierats minst fem gånger, hade väl ändå ett visst existensberättigande. Den här nya versionen känns däremot så avskalad och renskrubbad att den sannolikt är ett riktigt sömnpiller. Om ens läsbar.

Vad gör jag nu då? Ska jag fullfölja min eventuellt fåfänga strid och likt Don Quijote vägra släppa min stolta fana? Eller ska jag ge fan i fanan? Jag menar, det finns ju fler fanor här i världen. Jag har en dator som är fullproppad med bra, halvbra och rent ut sagt usla idéer - någon av dem ska väl i allsin dar kunna fungera?

Samtidigt känns det motigt att släppa taget om något som jag har lagt ner så oändligt många timmar på. Bortkastat arbete är bara så fantastiskt sorgligt!



Nej, jag biter nog ihop ett tag till. "Skam den som ger sig" och "tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar" och "upp med hakan" och allt det där ...

Tjoflöjt!

The pros and cons of freelancing

Okej, jag vet att jag tjatar! Och att jag är tjurig. Då var det sagt ... Nu till saken:

Det cirkulerar just nu ett avtal bland oss frilansande översättare. Avtalet kommer från en av landets större översättningsbyråer och är föremål för både huvudbry och beslutsvånda. Oavsett vad man tycker om de enskilda detaljerna i sådana här avtal, så innebär varje nytt avtal att mina möjligheter att överleva som frilansare blir alltmer kringskurna.



En av fördelarna med att arbeta som frilansare är att man själv kan bestämma hur mycket och framför allt när man jobbar. Man har också möjlighet att förhandla om arvoden, vilket i princip är ett måste eftersom ingen text är den andra lik. En annan fördel är att man har rätten att säga nej till jobb som man antingen inte tycker är givande, som inte betalar sig eller som helt enkelt är för tråkiga.

Som frilansare är det ens privilegium att själv bestämma när, var och hur man ska arbeta. Och det handlar inte om att jag är "latare" eller "bekvämare" än gemene man/kvinna. Det handlar om att jag i slutänden gör ett bättre jobb än jag skulle gjort om jag hade suttit 9 till 5 i ett bullrigt kontorslandskap. Det handlar om inspiration och om förmågan att hålla nyfikenheten vid liv.



Nå, de fördelar jag nämnde ovan är i stort sett utraderade vid det här laget. De flesta byråer kräver att du sitter fastklistrad vid din skärm 9 till 5. Detta för att du, i sann 'lägsta budet vinner'-anda, ska vara tillgänglig att erbjuda dina tjänster när det dyker upp jobb under dagen. Du kan inte förhandla om priserna, utom i yttersta nödfall, på grund av att "kunden är så priskänslig" (men när jag jobbar mot en direktkund är det aldrig några problem ...??) och trots att jag tusen gånger har sagt att jag inte översätter vissa typer av texter (juridik), så hamnar det ändå titt som oftast sådana texter på mitt skrivbord, eftersom projektledaren "marknadsför" texterna, så att de ska kunna läggas ut på översättare så snabbt som möjligt.

För bara några år sedan var det möjligt att "jobba in" tid, det vill säga beta av jobb under kvällar och helger, för att sedan ta lite ledigt vid behov.
Det är uteslutet idag. Om jag inte är med och visar intresse för "mina" kunder, lotsas de genast vidare till någon annan. Och större jobb styckas upp i mindre bitar på flera översättare, dvs. ni kan var flera översättare på ett projekt och ni har i princip ingen som helst kontakt med varandra. Att synka texterna och termerna översättarna emellan tar för lång tid - och tid är ju pengar, eller hur?

Äsch, nog gnällt för idag. Nu är det dags för kaffe här på kontoret, med me, myself and I.

Tvättmaskinssyndromet

Den allra vanligaste responsen, när jag informerar nya bekanta om mitt arbete, är: "Men jag skulle inte ha självdisciplin för att arbeta ensam så där, jag skulle gå iväg och tvätta och göra annat, bara för att slippa jobba!"



Jo, det är väl så, att det arbete som ska utföras i ensamt majestät, måste vara roligare än att tvätta!

I min bok är det mesta roligare än att tvätta. Till och med översättning av termlistor, som annars är något av det tråkigaste man kan tänka sig. Under mina 20 ensamarbetande år har jag nog inte en enda gång valt tvättmaskinen "för att slippa jobba". Det ligger inte för mig. Däremot kan jag absolut ha valt att gå och göra fudge i stället för att jobba. Men det är ju en helt annan sak. Fudge är gott!

Konsten att skapa rutiner

Jag har aldrig varit någon vän av rutiner, men jag inser att de fyller en funktion. De kan till exempel kickstarta dig när vakentillståndet känns som en avlägsen utopi. När ögonen inte riktigt orkar upp över horisonten, då fungerar rutinerna som en rollator.

Och, let's face it, visst är det så nästan varenda morgon så här års?
Jag - som alltid berömmer mig av att inte behöva mycket sömn, att kunna vakna på en femöring, gå från 0 till 100 på första ringsignalen - är seg som dygnsgammalt potatismos dessa dystra, mörka decembermorgnar. Hur är det möjligt att ens tro att jag ska kunna generera en enda inspirerande tanke, än mindre skriva mina (minst) 2000 ord per dag?

Här krävs det tyngre artilleriet:

Steg 1: Kaffe. Lite hederligt, överdoserat Zoegas gör underverk.

Steg 2: Sitt skönt - men inte så skönt att du somnar! I mitt fall är det sofflocket som gäller. Sofflocket, ett par kuddar bakom ryggen och en elfilt över benen. "Full patte" på elfilten!

Steg 3: Börja med att skriva något helt annat, något som bara handlar om lustformulering. Kanske ett blogginlägg? ;)

Steg 4: Närma dig din text försiktigt. Börja med att läsa igenom det sista du skrivit. Om det känns otäckt, läs med bara ena ögat.



Om det är ok, om du inte genast vill kasta datorn genom närmaste glasruta, då är du i hamn. Vaken, redo för en arbetsdag.

Lycka till!

Hundragubbesjubileum

... hade Emil i Lönneberga en gång i tiden, när han hade täljt 100 gubbar.



Nu har inte jag gjort det, för jag täljer inte gubbar, men jag har faktiskt passerat 100 sidor och 40 000 ord. Visserligen är hela materialet på 250 sidor och drygt 100 000 ord, men eftersom jag skriver om hela rasket känns 100 sidor som ett stort steg. Jag känner mig nästan löjligt effektiv!

Men så sitter jag också i köket, med både lussekatter och pepparkakor inom bekvämt räckhåll. Kan man bli annat än effektiv då?



Jo, det kan man. Man kan bli rejält tjock också! Men det bjuder jag på, för lussekatter är himmelskt och pepparkakor en nödvändighet!

Simma lugnt!

Om Tippex och fattiga kyrkråttor

Jag har funderat på en sak: Varför i hela fridens namn sålde jag min gamla skrivmaskin?

För sisådär tjugofem år sedan, strax innan jag flyttade till Stockholm, sålde jag skrivmaskinen till en student på högskolan i V.
Det var en behändig liten maskin, bärbar snarare än släpbar, med en röd kåpa som man kunde knäppa fast över vals och tangenter, så att den kunde förflyttas utan att man behövde vara rädd att skada den. Typ såhär:



Än idag kan jag sakna dess knapprande ljud och plinget från valsen. Jag minns hur jag brukade sitta på balkongen på Vintervägen i V och skriva till ljudet av polissirener (området hade lite dåligt rykte vid den här tiden) och slagsmål mellan fyllon i grannlägenheten.
Den var behaglig att skriva på och jag trivdes med lukten av Tippex. Det fanns verkligen ingen anledning alls att sälja den. Förutom rent ekonomiska skäl då. Jag var fattig som en kyrkråtta och 250 spänn, eller vad jag fick för den, var inte att förakta.

Jag ångrade mig redan när jag såg köparen cykla iväg med skrivmaskinen, men då var det så dags. Med pengarna i säkert förvar fortsatte jag packa ihop mina tillhörigheter inför den stora flytten. Att lämna V var egentligen inget svårt beslut. Jag hade inte slagit rot där, trots att jag bott där i åtta år. Att lämna ifrån mig skrivmaskinen kändes som en betydligt större förlust. Och, som sagt, fortfarande - 25 år senare - känner jag hur det svider till i hjärteroten när jag tänker på min röda skrivmaskin.

Köpa en annan på Blocket? Jo, jag har förvisso funderat på det många gånger. Men, ärligt talat, vad ska jag med en skrivmaskin till? Familjen kommer att göra myteri om jag ska sitta och knappa på den dagarna i ända.

Förändringens vindar

Ibland måste man lämna sin komfortzon. Kanske till och med göra radikala och mer permanenta förändringar. Bara för att inte tappa nyfikenheten och flexibiliteten. För att inte stelna i sitt uttryck.
Låter det pompöst? Det är faktiskt ärligt menat.

I 20 år har jag varit övertygad om att översättarjobbet är min grej. I nästan 20 år har jag varit fullt nöjd med min tillvaro. Men på sista tiden har jag - återigen - börjat fundera på "vad jag ska bli när jag blir stor" och det var länge sedan det hände senast, kan jag säga.

Översättarlivet har förändrats, från en ganska intressant tillvaro med mycket knåp och knep, till ett liv som ordsprutande robot. Tyvärr har ersättningen förändrats åt samma håll. Jag menar, robotar är ju inte kända för att spendera en massa pengar så ersättningen är väl egentligen fullt rimlig ...


Många gånger har jag klagat över det här och nu har jag slutligen bestämt mig för att ta en tillfällig time-out. Jag börjar med december månad och så får vi se vad som händer. Under tiden ska jag skriva färdigt det manus som har fått stå tillbaka en tid för "betalda" (läs:ofullständigt betalda) översättningsarbeten.

En förändring av något slag har varit på gång länge, men exakt hur den ser ut vet jag inte än. Jag vet inte ens hur min morgondag ser ut - och tänk, jag tycker att det är skönt!

Glöm inte:

Att läsa eller inte läsa

När jag började första klass i Bråthults skola, någonstans i djupaste Småland, kunde 50 % av eleverna i min klass läsa redan vid skolstart. Å andra sidan var vi bara fyra elever i klassen ...



Bråthults skola var och är en mysig liten byskola. På min tid hade den världens minsta bibliotek, som egentligen bara var en ombyggd garderob och för mig som bokslukare innebar skolstarten något av en chock, eftersom eleverna i första klass inte förmodades låna böcker som var avsedda för mellanstadieelever etc. Man hade märkt hyllorna med klassbeteckningar och där placerades bara sådana böcker som ansågs lämpliga för respektive åldersgrupp.
Det var först efter idoga protester och veckor av sura miner som jag och den andra läsande förstagluttaren fick dispens att låna från de andra hyllorna.

Bråthults skola var en 1-6-skola med bara tre klassrum, dvs. vi var två klasser i varje sal. Det var nog tur det, eftersom den källarlokal 1-2:an hade tilldelats (bilden ovan visar en rejält uppfräschad version av skolan) var ganska kall på vintern. Vi fyra ettor hade troligen drabbats av köldskador om vi hade suttit ensamma.

Det fanns en uppenbar nackdel med att kunna läsa när skolan började. För klass 1 var första läsåret öronmärkt för läs- och skrivövningar och såvitt jag minns var det i princip bara det vi gjorde under det där första året. Detta eviga "ljudande", timme ut och timme in, ledde till en effektiv eliminering av min entusiasm inför skolstarten.

Mitt läsande innebar även ett smärre motflyt för min bror och våra kusiner. Innan jag lärde mig läsa brukade jag "läsa" böcker för de som kände sig hugade att lyssna. Det vill säga jag rabblade upp innehållet i boken ur minnet, vände blad och såg på det hela taget ut som om jag faktiskt läste. När jag sedan kände mig mogen att övergå till att läsa "på riktigt" blev det häftiga protester. Publiken ansåg att jag läste en aning för långsamt och bad mig "läsa som vanligt" igen, det vill säga återberätta storyn ur minnet. Denna mellanperiod var nog inte så lång, men jag minns den tydligt än idag. Frustrationen över att inte få visa hur duktig jag var med min cape och mitt svärd ledde till kniviga situationer och - vill jag minnas - mildare former av handgemäng. Tänk så det kan bli!

Slutet är nära

Ja, så är det. Jag är YTTERST nära en explosion alternativt total härdsmälta.



Min nya fina iPhone 6 anlände för ett par timmar sedan. Yey!



Men säg den lycka som varar - ens två timmar! För nu har skiten träffat fläkten, som man så "eloquently" brukar formulera sig over there.

Byte av telefon innebär numera även en liten hickup vad gäller bankärenden, eftersom man (jag) använder telefonen för bankärenden. Mobilt bank-ID heter det. Mobilt - my ass!
Att flytta den här mobila tjänsten visar sig vara tämligen snårigt. Plötsligt vill man ha en "4-siffrig pin-kod" som banken tydligen har förärat mig i samband med att jag blev bankens kund. Åfan! Jagharintesettnån!

Hur löser man då det här? Jo, man ringer banken. Enligt deras egen hemsida kontaktar man avdelningen för bank-ID och sekretess. En timme senare svarar någon limknarkande ungdom (ja, han lät stenad!) med svävande stämma att jag troligtvis har ringt fel. Troligtvis borde jag ringa kundtjänst. Han kan inte dela ut några koder, minsann, men det kan kundtjänst.
Åhå?
Jag ringer upp kundtjänst, som via sin svarstjänst meddelar att man har kommit rätt om man har problem med den 4-siffriga pin-koden. Därefter ombeds jag mata in mitt personnummer och lite andra uppgifter. OCH SEDAN! Sedan, gott folk, ber man mig mata in min 4-siffriga pin-kod!

OM JAG HADE HAFT DEN HADE JAG VÄL FÖRIHEL--TE INTE SUTTIT SNART TVÅ TIMMAR I TELEFONKÖ!

Efter att ha blivit tjatad hål i huvudet angående 4-siffrig pin-kod blir jag så småningom omkopplad till en manuell (hör och häpna) kundtjänst, med en helt vanlig telefonkö. "Du har nu plats 35 i kön. Det blir snart din tur!" säger man - gång på gång - och jag känner att snart. Snart. Snart kommer jag att flippa ur, slita bort tangentbordet från datorn och hiva ut hela konkarongen på balkongen. Där dator#"#¤ och min #"¤"# telefon kan ligga och frysa arslet av sig, for all I care!

Ett kungarike för ett ANALOGT liv!

Bibliotekarien

För cirka 35 år sedan "pryade" jag på biblioteket i Ä. Bibliotek var, då såväl som nu, något av en helgedom i min värld och även Ä:s förhållandevis lilla bibliotek badade i ett romantiskt rosa skimmer. Ända tills jag blev "pryo" på nämnda institution.



Biblioteket hade fem anställda, fyra kvinnor och en - överkuckun, The Överbibliotekare himself - man.
De fyra kvinnorna var trevliga, sociala, humoristiska och kunniga och mannen, överkuckun, var inbunden, tystlåten, plågsamt blyg och allmänt märklig.
Kvinnorna lärde mig hur man fyller i de små papperskort som förr i tiden satt längst bak i låneböckerna, och jag ägnade större delen av de två veckorna åt att skriva nya "lånekort" medelst skrivmaskin, en arbetsuppgift som idag framstår som närmast stenålders. Däremellan satte jag ut tillbakalämnade böcker på sina platser, och utöver detta fanns det inte så mycket mer att hitta på. Dricka kaffe och prata var väl trevligt, men det blev lite enahanda i längden.

Till slut kom Överbibliotekarien på att jag kanske kunde ägna mig åt att se till att böckerna faktiskt stod där de skulle, i raka fina led.
"Börja med den skönlitterära avdelningen. Ta en stol med dig, så kan du sitta där och liksom ... ja, känna på böckerna. Hålla dem i handen. Känna tyngden. Lukta på dem."
Sa Överbibliotekarien och lät ungefär som om han gett mig sin heliga påvliga välsignelse. "I'm not worthy!", tänkte jag surt och bestämde mig för att jag inte tyckte om Överbibliotekarien.



När pryoperioden närmade sig sitt slut blev jag inkallad till överkuckun för att få ett avskedsord på vägen mot en - som han förmodligen trodde - "glorious" framtid i böckernas tjänst.
Mannen, vars namn jag inte minns, satt där bakom sitt skrivbord och såg på mig med ett inåtvänt leende. Han utstrålade en besynnerlig form av missriktad självgodhet och hans faderliga ton sa mig att han trodde sig veta allt om mig, han trodde sig veta var i livet jag befann mig och vart jag var på väg. Få saker är mer motbjudande än just att bli avfärdad som förutsägbar och när Överbibliotekarien la fram två böcker på sitt skrivbord slog jag naturligtvis bakut.
Den ena boken var fin och inbunden, av en klassisk författare (minns dock inte vilken) och den andra var en kioskdeckarliknande sak i billigt utförande. Jag förstod att jag skulle välja någon av dem och av överkuckuns krusade överläpp förstod jag att han visste precis vilken bok jag skulle ta. Bara för att retas tog jag den andra, den billiga kioskdeckaren.
Mannens ansikte blev genast ännu mer avlångt och (om möjligt) någon nyans gråare. Jag förstod att han blev besviken på mig och inom  mig njöt jag av känslan.
Vi tog avsked med rimfrost i blicken och jag har aldrig träffat honom efter det. Däremot har jag ångrat mitt tjuriga bokval i cirka 35 år.

Fokusstörningar och annat tråk

Så här i slutet på veckan, efter fem dagars idogt skrivande, översättande, korrläsande och funderande, börjar inte sällan vissa störningar infinna sig. Det är ganska irriterande!



Oftast handlar det om rena fokusstörningar, där uppmärksamheten oupphörligen upphör att fungera. I sådana fall brukar jag prova att lyssna på musik eller gå en runda runt kontoret (vilket naturligtvis är lögn eftersom mitt kontor är så litet att en "runda" innebär ett steg bakåt och ett steg framåt). Jag kan även - i undantagsfall - göra helt andra saker, som att släntra ner i köket och ta en kopp espresso och en chokladbit. Men det händer väääääldigt sällan ...!

Idag är det dock inte fokuset som stör, utan fingrarna. De har krånglat hela eftermiddagen och nu är jag ytterst nära att stänga av datorn, bara för att jävlas tillbaka. De skriver fel och även om det är uppenbara i-landsproblem, så börjar det gå mig på nerverna. De skriver SAMMA fel HELA tiden, de byter nämligen plats på N och G! Why, oh why!?

Vet ni hur många gånger jag - i den handbok för kursledare jag just översätter - stöter på ord som innehåller "ng" och "ning", och - ännu värre - "ngning". Om man då byter plats på n och g i samtliga fall, blir det i slutänden en j--la massa att irritera sig på.



Jag vet att det inte hjälper att morra. Jag vet att det inte hjälper att stänga av datorn. Men ... jag tror ändå att jag tar helg nu.

N, G - gotcha!

Författare, fattar'u?

Igår kväll satt jag för första gången i publiken när Internationell författarscen tog emot ännu en celebritet, på Kulturhuset i Stockholm. Den här gången var det David Nicholls som förärade scenen med ett samtal.



David Nicholls har skrivit En dag (One day), som även blivit film. Är aktuell med Vi (Us). Båda gick att köpa och få signerade på plats.

David verkade vara ganska tacksam att intervjua. En ödmjuk, charmerande och förvånansvärt skojfrisk författare utan några pretentiösa tendenser över huvud taget. Mysig att lyssna på. Helt enkelt en trevlig kille.



Jag har läst många böcker i mitt liv, men jag har aldrig varit nämnvärt intresserad av personerna bakom pennan. För mig har det alltid handlat om innehållet, orden, meningarna. Jag kan bli helt förälskad i en formulering, men sällan i själva skribenten.
Den enda författare som jag någonsin har varit i närheten av att dyrka, åtminstone lite grann, är John Irving, men det var MÅNGA år sedan och är väl preskriberat idag.

När jag satt där igår kväll och lyssnade på David Nicholls, insåg jag att själva intervjuandet av författare känns ganska kontraproduktivt. Jag som läsare har egentligen inget att vinna på att lära känna författaren närmare. Om det nu inte råkar vara en författare som David Nicholls - som dock, är jag rädd, är ganska unik. De flesta författare - åtminstone de som har gjort sig ett namn - brukar visa prov på en del egenskaper som inte gör sig så väl i offentlighetens ljus. Och om dessa vill jag helst inget veta, eftersom jag vill kunna läsa böckerna utan att ha några förutfattade meningar. Jag läser sällan bokrecensioner och jag brukar försöka undvika att läsa "innehållsförteckningen" på omslagets baksida, vilket inte alltid är så smart. Ibland är det en fördel att ha ett LITET hum om vad man köper, så man inte av misstag kommer hem med en påse tantsnusk, vilket hände sig för ett par somrar sedan när jag, intet ont anande, köpte "50 shades of grey" utan att ha en susning. I det fallet hade baksidestexten kunnat fungera som en fingervisning.

Vad vill jag ha sagt? Tja, bara att jag är tveksam till företeelsen, men att jag absolut kan tänka mig att prova på Internationell författarscens evenemang igen. Om intervjuobjektet kan lova att vara lika charmerande och trevlig som David Nicholls.

Människor - FTW

Det finns de som tycker att storstäder är plågsamma, eftersom där finns så mycket folk. Och här är alltså "mycket folk" något väldigt negativt.



Själv tycker jag tvärtom att när mycket folk samlas på en plats blir resultatet väldigt positivt. Något gör ju uppenbarligen att vi människor dras till varandra, så varför inte? Och tänk så mycket roligt man kan råka ut för, när man INTE är ensam på stan! Som idag! Jag tog mig en timme i bekymmerslös frihet, shoppandes träningsjacka och strumpor, och råkade i vimlet höra en ung man yttra följande (ordagrant återgivet):

"Manager är inte min grej och jag kan inte dansa."

Det är nu runt fem timmar sedan den här meningen yttrades alldeles för nära mitt öra, och jag kan inte släppa det! Vad handlade konversationen om? Var det två olika jobberbjudanden han gick och sög på? Å ena sidan en chefsbefattning och å andra sidan ett jobb som exotisk dansare? Och han var alldeles förtvivlad över att hans kvalifikationer inte räckte till för något av dem? Eller hade han fått jobb som chef för kungliga baletten? Eller visste han inte vilken utbildning han skulle gå - och hade kommit in både på Handels och Baletthögskolan? Om det nu ens är möjligt att söka in på båda, och komma in!

Min fantasi är överhettad av alla de fantastiska möjligheter som öppnar sig här och jag fullkomligt älskar den här typen av vardagsincidenter. Det är precis sånt här som gör att jag trivs i storstäder. Jag är den där grå skuggan som smyger omkring och lyssnar, som (faktiskt!) stannar upp och på telefonen eller i ett anteckningsblock noterar vad jag hör. Ibland. När jag hör något som verkligen väcker min nyfikenhet. Som idag.

"Manager är inte min grej och jag kan inte dansa." Haha! I love it!

Bilresa? Nej tack!

De flesta människor tycker om att resa, att uppleva nya kulturer, lära nya språk, se saker som man tidigare bara sett på bild, få sol på sig när det är vinter hemma eller lite vinter när temperaturen där hemma inte tillåter snö. Idag finns det tusentals skäl och lika många sätt att resa. Och det finns egentligen väldigt få orsaker till att inte se sig om i världen. Möjligtvis kan man ha en rent miljömässig aspekt på detta, men jag tror ändå det är svårt att få människor att sluta resa.

Men! En gång träffade jag en kvinna som inte ville resa. Hon ville absolut inte se världen utanför Sverige och hemstaden V. Hon var en hemmakatt i ordets rätta bemärkelse, och det handlade inte om att hon var flygrädd eller åksjuk eller hade tågskräck – hon ville bara inte åka någonstans! Hon uppgav även allergi och hisskräck som ytterligare orsaker till att hon inte ville lämna hemmet. Vi bordet lyssnat på henne ...



Kvinnans make ville gärna resa och han bad därför mig och min dåvarande pojkvän att försöka övertala frun att följa med oss på en gemensam konferensresa. Tyvärr lyckades vi övertala henne ...

Resan skulle ta oss till ett hotell utanför Budapest och det hela blev en ganska plågsam upplevelse. Det visade sig nämligen att mannen, som vi hittills trott var lite mer samhällstillvänjd än hustrun, var Europas sämsta och långsammaste bilförare. Han vägrade även låta någon annan ratta hans bil och satt stoiskt och stirrade ut genom rutan, i det att kilometerlånga köer bildades bakom oss. Stämningen var - minst sagt - obehaglig flera gånger, när andra bilister, som äntligen lyckades köra om på småvägarna genom östra Europa, ilsket hötte med knytnävarna och pekade långfinger.
Det här hände sig i slutet av juni och det var väldigt varmt. Vi svettades som grisar i bilen, eftersom det här hände sig före luftkonditioneringarnas förlovade tid. Men - tro det eller ej! - mannen i fråga visade sig vara "känslig för drag", vilket innebar att vi inte fick veva ner rutorna. Inte ens en glipa!

Nåväl, vi anlände till konferenshotellet cirka tio timmar efter övriga deltagare och missade således eftermiddagens och kvällens begivenheter. Middagen med efterföljande disco och en hejdundrande efterfest var överstökad. De flesta deltagarna, samt kökspersonalen, hade gått och lagt sig. Vi fick slunga i oss lite mackor i all hast innan vi kröp i säng för att ladda inför nästa dag.



Att vara paniskt skräckslagen för och/eller allergisk mot det mesta är inte ett bra utgångsläge när man ska resa. Det är heller inte någon bra idé att tvinga en person som är rädd för bilar att frakta fyra personer genom hela Östeuropa. Det stackars paret fick stå ut med (det här var 80-tal) både gränsövergångar med beväpnade gränsvakter, märkliga offentliga toaletter i form av hål i golvet, udda maträtter i olika bruna nyanser, fuktiga heltäckningsmattor som stank av mögel, skrangliga hissar och annat smått och gott.

Efter den här betan har jag inte varit så på när det gäller bilresor. Jag har inte heller försökt övertala folk, som inte vill resa, att följa med på någon form av utflykt. Man lär sig av sina misstag.

Immunförsvarshöjande arbete

Jag är förkyld. Ont i halsen, lite däven, inte riktigt på humör.



Och att vara sjuk som frilansare? Nja, så här är det: det ÄR man inte! Man ÄR helt enkelt inte sjuk. På 20 år har jag sjukskrivit mig en gång. En gång. Einmal. Once.

Hur löser jag det? Så här:

Cirka 1,5 liter immunförsvarshöjande te med ingefära och citron har jag hittills satt i mig idag. Vetefasen om det hjälper men tanken är ju god. Fryser gör jag ju som vanligt, och ännu mer en dag som denna, vilket jag löser med en mycket fiffig vetevärmare som efter vederbörlig uppvärmning kan knytas runt midja, axlar, rumpa eller varhelst den gör störst nytta för tillfället.

Sen är jag också helt övertygad om att man genom att vägra sjuk och helt enkelt förbli stående/sittande/gående, slipper en hel del obehag. Bara för att man är så tjurig, liksom. Det är ju när man kollapsar och lägger sig i sängen som det verkliga obehaget sätter in. Så ... vägra sjuk! Det funkar! Typ ...

Upp som en sol

Ibland är jag lite duktig. Som i morse. Trots att jag sovit extremt dåligt (troligen mild panik över att ha en tid att passa) klev jag upp halv 7 och begav mig till Forsgrenska badet (Medis) för att simma tillsammans med kollegan Sofia.



Vi brukar simma på Eriksdalsbadet men av olika orsaker blev det Medis denna kulna onsdagsmorgon. Eriksdal har en 50-metersbassäng som inte är fullsketen med folk. Medis har en fullsketen 25-metersbassäng. Do the math!

Jag är ingen mästersimmare men jag har en defekt: jag tävlar. Alltid. Om inte mot andra så mot mig själv. Medfödd tävlingsinstinkt och trång bassäng är ingen bra kombination. Ofta stör man andra simmare, som har tagit sig till simhallen för att i sakta mak väcka sina kroppar till liv. Dessa simmare är ooooerhöööört långsamma och blir extremt irriterade på mig som flåbusar fram, vända efter vända.

Jag fick många kallsupar i morse, eftersom jag inte fick något flyt. Jag sparkade (oavsiktligt!) på andra människor när jag försökte ta mig emellan två personer som simmade i bredd. Jag försökte vänta ut folk så att jag fick en längre sträcka framför mig som var tom ... Kort sagt, min morgon kunde börjat bättre.



Det är jätteskönt att simma på morgonen! Skönare än att springa egentligen. Men varje gång jag hamnar i en 25-metersbassäng full av mänskliga "korkar" inser jag varför jag tycker så mycket om att springa: När du springer behöver du inte trängas och du kan alltid springa i din egen takt!

I morse på Medis såg jag emellertid en sak som fick mig att fundera. Tre av banorna var nämligen uthyrda! Vafalls? Kan jag kanske hyra min egen bana och få simma precis som jag vill? I ensamt majestät? Vad kostar det? Tål att tänka på!

Maria FTW

Som barn slukade jag Maria Langs böcker om Puck, Christer, Camilla och alla de andra. Jag har länge velat se de nya inspelningarna, och nu är det då äntligen dags. (Jag har inte sett de som gjordes på 60-talet.)



I skrivande stund tittar jag alltså på "Kung Liljekonvalje av Dungen". Jag är förväntansfull men också realist. Jag vet att böckerna inte riktigt håller för "vuxenläsning", men det gör inte karaktärernas fascination mindre. Jag älskade Christer Wijk, hans Camilla, Puck ... Att handlingen var förutsägbar även för mig som 12-åring gjorde inget. Personerna var så levande och jag kunde bara inte förstå att de inte fanns i verkligheten.

Att Tuva Novotny spelar Puck passar alldeles utmärkt ihop med min minnesbild. En präktig och rar flicka utan ett stråk av falskhet. Tuva är som klippt och skuren för rollen.
Värre är det med Christer Wijk. Ola Rapace motsvarar inte alls min bild av poliskommissarien. Inte på något vis. För mig är Christer lång, smal, mörk och mycket distingerad. Han är en person som utstrålar pondus och hans integritet är en mur mot omvärlden. Det finns i princip ingen som känner honom riktigt väl. Förutom Camilla, då. Den glamourösa, vackra och oåtkomliga Camilla Martin. Detta att hon är operasångerska gör även Christer oåtkomlig för vanliga döda. Ola Rapaces raggande på yngre brutta i "Kung Liljekonvalje ..." känns som ett helgerån!



Sen måste jag ju erkänna för mig själv att det är vissa saker jag inte minns, alternativt blandar ihop. Jag ser, när jag googlar, att Einar Bure faktiskt gifter sig med Puck så småningom, varvid Puck inte längre är med i böckerna. I stället dyker Camilla upp! I mitt minne var dessa båda ständigt närvarande, i samtliga böcker.
Det jag uppskattade med Camilla var att hon, som operaprimadonna, gjorde Christer ännu mer oåtkomlig. Jag menar, vem var värdig Christer, om inte en äkta primadonna? Aldrig i livet att Christer skulle ragga småbrudar på bröllop!

Ola Rapaces Christer har alltså redan skitit i det blå skåpet, för min del. Det blir svårt att komma över det här ...

Däremot blir jag lite imponerad av ett nytt ansikte, Philip Panov, som spelar Lars-Ove. En svensk kille med lite Johnny Depp-känsla - tro't eller ej! Honom vill vi se mer av!

Hur står det till - egentligen?

Ibland har jag anledning att fundera på mitt förstånd. Det är troligen ett resultat av för mycket ensamtid och för lite social stimulans - men ändå. Bara att jag gör det är väl en fingervisning i sig!



För en tid sedan började M (som i Maken) att arbeta hemifrån, vilket jag såg som ett lyft för mig personligen. Tänk att ha någon att äta lunch med, dricka kaffe med och kanske utbyta en och annan åsikt med! Så trevligt! Tänkte jag först.
Så här i efterhand har det visat sig att detta med att "arbeta hemifrån" var ett väldigt flytande begrepp för hans del. Vad det egentligen handlar om är helt enkelt att hans arbetsgivare inte har något kontor här i Sverige. Inte för att han verkar behöva något heller ... Han sitter sällan stilla.

Jag ska villigt erkänna att tanken på en "kollega", efter nästan 20 år i ensamt majestät, skrämde mig. I mina mörkaste stunder såg jag framför mig hur han skulle följa i mitt kölvatten och prata hål i huvudet på mig. Nå, det behöver jag ju knappast vara orolig för ...

Å andra sidan - och det är nu som det här med förståndet kommer in - är jag skamligt nöjd så snart han försvinner ut genom dörren! När den totala tystnaden lägrar sig över nejden - åh, så skönt!
Det där med att lära gamla hundar sitta kanske stämmer lite ändå? Jag trivs i min ensamhet och jag är oerhört effektiv när det är tyst och stilla omkring mig. Jag får litelitelitegrann panik när jag inser att det kommer att finnas folk omkring mig hela dagen. Och jag tycker det är skönt att äta lunch ensam, med bara en bok eller lite svtplay eller något annat stillsamt och avkopplande.

Jag tror faktiskt att jag skulle bli en ganska usel medarbetare, om nu någon mot förmodan skulle få för sig att anställa mig.

VM i tråkiga jobb

Ibland åtar jag mig uppdrag som sannerligen inte är särskilt roliga och som jag gör enbart för pengarnas skull. För ibland bara måste man, ju. Och det är helt i sin ordning – de flesta råkar nog ut för det då och då.

Men så finns det vissa jobb som man bara inte vill ha. Som man inte önskar sin värste ovän. Jobb som faktiskt underträffar mina allra värsta jobbupplevelser från "back in the days".



Det är det här jag menar (se bild). Dörrvakt vid ett köpcentrum eller i en butik. Kan man över huvud taget tänka sig något mer vansinnigt tråkigt? Nå, nu ser herrarna på bilden relativt nöjda ut och kanske har just de ett helt okej uppdrag på något snofsigt hotell eller liknande, men jag tänker på alla de dörrvakter som entusiastiskt hälsar välkommen till butiker och köpcentrum. Ett visserligen inte så vanligt uppdrag här i Sverige, men jag besökte nyss Kalifornien och där myllrade det av dörrvakter i alla former! Även de mest oansenliga små bakgatsbutiker håller sig med kille/tjej som iförd en mer eller mindre uniformsliknande utstyrsel hälsar besökarna välkomna. "Helloooo and welcome to Xxxx!" utropar de, med all den entusiasm som går att uppbåda efter att i kanske flera timmar ha sagt exakt samma sak. Och mitt hjärta blöder för dem - blott och enbart av den anledningen att jag vet att jag själv inte skulle hålla mig vaken i en sådan situation. Seriöst! Jag skulle somna stående!

Tilläggas bör att jag inte har en aning om hur det fungerar bakom kulisserna. Kanske byter de av varandra en gång i kvarten och kanske tycker de att det är trevligt att stå och ta emot folk, och få skapa en lite glittrigare känsla i en annars kanske gråtrist vardag. Men jag kunde ändå inte låta bli att skriva några rader om det, eftersom det är en - tycker jag - ganska märklig företeelse.

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Kindle

Jag är inte alltid den moderna människa jag tror mig vara. Inte alltid så nyfiken som jag borde vara. Jag är ingen teknikmotståndare, men näst intill. Ibland. När det gäller vissa saker.

När jag tänker på mig själv och mitt liv i stort, ser jag oftast mig själv sittande i en gungstol eller en fåtölj, framför öppna spisen, med en brasa som knäpper och knastrar och med en god bok i knäet. Gärna i mitt eget bibliotek, där emellertid vissa komponenter saknas i skrivande stund. Brasan är inte öppen (gammal, ful, kylskåpsliknande kamin utan glasruta) och öronlappsfåtöljen är än så länge bara en schäslong. Men biblioteket är på plats och den fula kaminen ska bytas ut så småningom.

Mitt bibliotek (en dröm sedan barnsben) föddes för fem år sedan och det var nog då som jag plötsligt blev motståndare till hela läsplattetrenden. Böcker är mysiga och luktar gott. Ju äldre de är, desto bättre luktar de! Ibland går jag in på offentliga bibliotek/antikvariat bara för att kunna gå runt och lukta på gamla "infesna" böcker, som har bläddrats av hundratals fingrar, både rena och mindre rena. Jag vet att det är lite småsnuskigt, men jag bjuder på det.



Nyligen blev jag varmt rekommenderad att köpa en Kindle, ity de är så fantastiska och behändiga att läsa på/i/med, och för en vecka sedan slog jag till och är nu ägare till en Kindle Paperwhite:



Inköpet föranleddes av en resa som innebar en hel del stillasittande på flygplatser/i flygplan och till detta är den alltså ... HELT UNDERBAR!

Jag känner mig nyfrälst just nu och kan inte nog understryka hur behändigt det är att inte behöva "släpa" på fysiska böcker. Dessutom är det enkelt att anpassa ljussättningen, dvs. du behöver inte tända lampor och störa stolsgrannar alternativt sänggrannar (om du vaknar och måste läsa "missinassen").

Så, är jag övertygad? Absolut! Men mitt bibliotek kommer jag inte att hiva ut i första taget!